Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 9. »Priggaffären» 1839 och »Latimeraffären» 1842; möte i Faneuil Hall; »intermarriagelagen» m. fl. lagar för de svarta; Frederick Douglass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9.
Tvenne tilldragelser, båda berörande den för slafpartiet så viktiga lagen om
förrymda fångar, torde böra i korthet omförmälas på grund af det inflytande de hade
på allmänna stämningen samt det väldiga uppseende de väckte. Vi mena
*Prigg-affaren» och »Lalimer-affären», som de allmänt benämnas inom den amerikanska
prässen och litteraturen.
Upprepade gånger hade försök blifvit gjorda att förmå kongressen att göra
ett slut på bortröfvandet af fria negrer längs gränserna mellan slaf- och
fristaterna; men det hade varit omöjligt att förmå denna korporation att ens lyssna
till en motion rörande saken.
År 1826 hade Pennsylvanien i samförstånd med Maryland antagit en akt
afsedd att hindra och straffa »kidnapping», medan den samtidigt tillät
återtagandet af förrymda slafvar, och med vissa villkor för deras gripande. År 1839
hade en hvit man, Prigg, kommit till Pennsylvanien och utan att beakta dessa
villkor utfört ur staten en fargad kvinna och hennes barn för att öfverlämnas åt
den forna ägarinnan i Maryland, från hvilken kvinnan några år förut flytt med
barnen. Prigg blef inför statens domstol anklagad för att hafva brutit emot akten
af år 1826; men målet hänsköts till Förenta Staternas Högsta domstol, som till
stor harm för många och allmän förvåning frikände honom * Härigenom
stadgades, att de fria staterna icke hade rättighet att antaga lagar med hänsyn till
slafveri och slafrymning och ej ens kunde ingripa till skydd för sin egen fria
befolkning.
Detta ansågs allmänt för en af slafsystemets stora och viktiga segrar.
I »Latimeraffären» däremot led det nederlag, ehuru denna endast var en
följd af slutdomen i den förra. Är 1842 blef George Latimer, en infödd virginare,
i Bostons city olagligt gripen på begäran af James Grey från Norfolk, hvilken
påstod honom vara sin slaf.
Flera försök af framstående män i Boston att bevisa mannens rätt till frihet
strandade på grund af Högsta domstolens nyssnämda dom i Priggaffaren, och
Latimer insattes tills vidare i fängelse.
Stor rörelse rådde i staden och i staten. Offentliga möten höllos på många
ställen. Bland annat ett väldigt sådant en söndagsafton den 30 oktober i Faneuil
Hall, besökt af mer än 4,000 personer. De flesta af dessa hade kommit för att
uttrycka sitt ogillande af Latimers fängslande, men många äfven för att
omintetgöra hvarje uttalande i denna riktning. Under buller och oväsen från denna senare
del af publiken antogs under ordförandeskap af Samuel Sewell flera resolutioner,
hvilka »vid revolutionsslridens alla ärorika minnen, i rättvisans och frihetens,
framför allt i den allsmäktige Gudens namn protesterade emot George Latimers
öfverlämnande i sina fienders händer.»
Resolutionerna understöddes af den bekante talaren Edmund Quincy. Latimer
hade ej, såsom revolutionens män, fattat till vapen för att befria sig frun det
förhatligaste slafveri, han hade endast begagnat sig af den enkla och naturliga
rätten att fly. »Han vänder sitt ansikte mot polstjärnan, som han med orätt hört
* Bryant and Gay: A populär history of the United States, vol. IV, pag. 345.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
