Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 11. »Underjordiska järnvägen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Domen gick genast i verkställighet. Förenta Staternas sheriff brännmärkte
hans hand med initialerna till ordet »slave-stealer»; han stod i halsjärn vid
skampålen, bombarderades med ruttna ägg och fördes i fängelse, där han under elfva
månader förblef med en tung järnkedja omkring benet, hvilken icke ens fick lossas,
för att han skulle kunna ömsa kläder. Till slut lyckades det hans vänner att
betala böterna; sommaren 1845 blef han åter frigifven.
Men äfven vid denna mörka tidpunkt af Förenta Staternas historia funnos
många, som öppet erkände sig i honom se en hjälte för en god sak, som med
Whittier i brännmärket på hans hand sågo »det högsta äretecken», och som med
skalden, om än ej i samma ord hälsade den tappre sjömannen tillbaka till hans
hem i Nya England:
»Then lift that manly right hand, bold ploughman of the wave,
Its branded palm shall prophesy ’Salcation to the Slace’:
Hold up its fire-wrought language, that whoso reads may feel
His heart swell strong within him, his sinews change to steel.
»Hold it up before our sunshine, up against our Northern air.
Ho! men of Massachusetts, for the love of God, look there!
Take it henceforth for your standard, like the Bruces hcart of yore;
In the dark strife closing round ye, let that hand be seen before».
En af de mest verksamme och framgångsrike af de många tusen, som
tjänstgjorde vid »underjordiska järnvägen», var Thomas Garrett från Delaware.
Född i Pennsylvanien och af kväkaresläkt, var han rikt begåfvad med sådana
egenskaper, som ingifva allmän aktning och förtroende. Han bosatte sig tidigt i
Delaware. Vid tjugufyra års ålder fick han sin första lärdom i hvad som sedan
skulle bli hans lifs uppgift; en färgad kvinna, tillhörande hans familj, blef
nämligen »kidnapped» eller bortröfvad, men människotjufvarne blefvo af honom
förföljda och kvinnan återförd till hemmet.
Ehuru han lefde midt i en slafstat, dolde han aldrig sin motvilja mot
»systemet» eller sin afsikt att hjälpa så många som möjligt ur dess träldom. Under
mer än femtio år var han den »barmhärtige samariten» i denna stat, och hans
hus var alltid öppet för flyktingar af den förtryckta rasen. Han lyckades äfven
»slå ett rekord» i filantropi genom att förhjälpa omkring 4,000 slafvar till frihet.
Att han under mer än fyrtio år kunde få kvarstanna i sitt inom en slafstat
belägna hem och under utöfvandet af sin stora välgörenhet, synes nästan gåtlikt, så
mycket mer som slafägarne här som annanstädes törstade efter hämd. Sannolikt
har det ej lyckats dem att få fulla bevis mot honom förr än år 1848, då han
»öfverbevisades» att hafva »bortfört två slafbarn» och dömdes till så höga böter,
att han vid mer än sextio års ålder stod fullkomligt utblottad.
Men när auktionisten, som för böternas skull försålt allt hvad han ägde,
slutat sitt värf och uttalade sin förhoppning, att Garrett aldrig mer skulle göra
sig skyldig till ett sådant brott, svarade den gamle frimodigt:
»Min vän, jag äger i hela världen intet, ej en enda dollar, men vet ni någon
flykting, som behöfver frukost, så skicka honom till mig.»
Det är i denne mans hjältemod något, som påminner om Luther i Worms.
Han uppnådde så hög ålder, att han fick se den dag randas, då förföljelserna
voro slut och slafveriet upphäfdt. Sina sista år fick han alltså lefva i frid och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
