Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 13. Kaliforniens upptagande som stat; presidenten Taylor; kongress-strider; Henry Clay och »omnibusbillen» 1850; debatter i kongressen; Calhouns sista uppträdande; hans död; Websters uppträdande; hans 7-mars tal; verkan däraf; kompromissens antagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de nuvarande invånarnes i Kalifornien och New Mexiko efterkommande skola
kunna förebrå oss detsamma, som vi nu förebrå Storbritannien*.»
Men den blifvande sydstatspresidenten, som i sitt förutnämda arbete förklarar,
att slafveriets utbredande i territorierna snarast vore till systemets undergång,
vidhöll med mycken hetta och skärpa sin fordran på Missourilinjens utvidgande.
Den 5 februari skred senaten till öfvervägande af resolutionerna. Under två
dagar talade Clay under ständiga applåder från de närvarande senatorerna och de
till trängsel fyllda gallerierna. Han uppmanade Norden till eftergift och Södern
till fred. Han påpekade för Norden, obehöfligheten af att fasthålla vid
Wilmotförbe-hållet, när faktiskt intet slafveri existerade i de från Mexiko eröfrade territorierna;
och han bad Södern betänka, att alla de stora landvinningarna — Louisiana,
Florida och Texas — kommit dess intressen till godo. Han förnekade högtidligt den
enskilda statens rätt att utgå ur unionen och möjligheten af en fredlig skilsmässa.
»Krig och unionsupplösning äro identiska», utropade han, »de äro liktydiga uttryck.
Och hvilket krig!» Med profetiska ord förutspådde han de stridande parternas
så att säga moraliska isolering i händelse af väpnad konflikt:
»Om de två delarna af förbundet skulle indragas i Inbördeskrig, i hvilket den
ena skulle kämpa för alt hindra slafveriets införande i de nya territorierna och
den andra för att med våld göra detta — hvilket skådespel skulle vi erbjuda den
förvånade mänskligheten! En kraftansträngning för att utbreda ett ondt! Det skulle
bli ett krig, i hvilket vi icke skulle finna sympatier, inga välgångsönskningar, i
hvilket hela mänskligheten skulle vara emot oss, i hvilket vår egen historia skulle
vara emot oss.»
Hans förutsägelse blef sanning. Ty sydstatsmännen räknade i själfva verket
på bistånd från England, och när elfva år senare kriget utbröt, hade de i viss
mening rätt däri. Men om än England och Frankrike erkände konfederationen
såsom en själfsländig makt, så lämnade de den icke desto mindre ensam åt sitt
öde just på grund af den afsky, som dess slafsvstem ingaf alla civiliserade folk.
Debatten räckte många månader. Hela landet var i spänd väntan. Debatten
fördes i kongressens salar, i staternas legislaturer saml i hela prässen, och dess
tvistepunkter blefvo därigenom kända af hvarje man. Underrättelsen om, att både
Calhoun och Webster skulle tala i senaten, förde den upprörda stämningen till sin
höjd och försatte alla i feberaktig bidan.
Ingen kunde med intensivare intresse än Calhoun följa striden, ehuru hans
röst näppeligen mera skulle kunna göra sig hörd i denna sak. Ty dödens hand
hvilade tungt på honom och böjde hans för ej länge sedan spänstiga kropp till
jorden. Han var en döende man, ehuru hans själslif var lika lifligt och kraftigt
som någonsin. Den aldrig sviktande pliktkänslan var den starka staf så att säga,
som nu i sista stund höll honom upprätt och för några få dagar fjärmade döden,
till dess han fyllt sitt värf, sagt sitt sista ord, framlagt sitt sista stora manifest.
Calhoun hade lämnat sitt betydande bidrag till republikens makt och ära,
och den sista fråga, han nu pröfvade i det gemensamma Kapitoliet, var: »Huru
kan unionen bevaras?» Hvarje rad i hans tal vittnade om, huru genomträngd han
var af öfverlygelsen, »att detta var den största och allvarligaste fråga», som
kongressen hade att afhandla. Hvarje ord var omsorgsfullt vägdt, icke ett uttryck af
* Carl Schurz: Life of Henry Clay, pag. 333.
C. Båath‘Holmberg, Negerslafveriet.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
