Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 14. Abolitionisterna verksammare än någonsin; Theodor Parker; lagen om förrymda slafvars återlämnande; den ovilja den väckte; möte i Faneuil Hall; den färgade befolkningens rop om hjälp; Websters agitation; kyrkans hållning; Ellen och William Craft samt Theodor Parker; slafven Shadrach; Thomas Sims; »Onkel Toms stuga»; petition framlagd af Sumner i kongressen 1852
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lofvade förhöjda importtullen och i hvars intressen det låg att stå väl med
Söderns slafpatroner.
Lagen drabbade naturligtvis hela den färgade befolkningen, ehuru den var
riktad endast mot förrymda slafvar. Dessas antal i de fria staterna uppgick vid
denna tid till omkring 20,000*. Många af dessa hade gift sig med fria färgade
kvinnor och ägde familj och hem på fri mark. »Människojägarens» annalkande
försatte dem i djupaste skräck och ångest. Ty det fanns godt om brutala och
dåliga människor, som lockades af det demoraliserande lagbudet om 5 dollars
belöning för gripandet eller blotta angifvandet af en förrymd slaf. Och huru bekvämt
var det ej att förtjena sig en styfver endast genom att angifva första bästa fargade
fria man eller kvinna, som kom i ens väg! Ett utmärkt lagbud för den del af
den hvita befolkningen, som hungrade efter förvärfstillfalle.
Men för de färgade var det en »mörk lag», för att åter tala med Parker;
»Dock — mörkrets hela svarthet föll på den hvite mannen. Den färgade hade
endast att bära det; den hvite hade förfärdigat det–-Denna förbannade
lag har hos Afrikas barn utvecklat några de mest heroiska dygder; hos yankeen
har han framkallat några af de skamligaste prof på låghet, hvilka någonsin
vanhedrat människosläktet».
Endast ett par dagar efter lagens antagande infann sig också den förste
slaf-jägaren i Boston och grep en färgad gift man och familjefader, hvilken under
flera år varit bosatt där. Han togs direkt från sitt arbete, fängslades med
hand-klofvar, kastades i en vagn och fördes till fängelset för att transporteras vidare
tillbaka till Södern. Hustrun och barnen förvägrades att ens taga afsked af honom.
Få dagar därefter ägde ett liknande uppträde rum i Philadelphia, och samtidigt blef
en fri man fängslad och skickad till Södern; hans föregifne ägare var dock nog
rättänkande att återsända honom, såsom varande »icke den rätte».
Den allmänna indignationen gaf sig luft i prässen samt å stora möten, mest
af politisk natur och ledda af framstående män. Å ett sådant möte i Syracusa,
New-York, förklarades högtidligt, att »den färgade mannen måste beskyddas, han
måste vara trygg bland oss, komme hvilka politiska förvecklingar som helst».
Resolutioner antogos, hvilka skarpt klandrade den nya lagens »djäfvulska anda»
och grymhet. Uppmaningar ställdes till den färgade befolkningen: »Varen lugna,
försiktiga och beslutsamma. Människojägarne äro i landet. Dock är ert hus,
ehuru ringa, er borg. I hafven moralisk och laglig rätt att försvåra dess helgedom
mot hvarje roflysten människoröfvare. Gören detta till hvarje pris, för hvarje
offer». Daniel Webster gjordes ansvarig för denna lag och den vanära den bragt
öfver folket, ty »i samma stund han den 7 mars talade för densamma ingöt han
däri en lefvande anda».
Den 14 oktober hölls ett annat viktigt möte i Faneuil Hall. som afsåg att
»upphäfva lagen och uttrycka sympati för flyktingarna». Charles Francis Adams
var dess oidförande och gjorde sig äfven nu känd som sin faders värdige son,
liksom han vältaligt försvarande humanitetens sak, och Frederick Douglass, Wendell
Phillips samt Theodor Parker understödde mötet och dess ändamål med sina
kraftiga, eldande tal. En följd af resolutioner antogos: »Vi förklara kongressmajoriteten,
att vi icke godkänna deras lag — att vi lika litet skola hvila innan vi få den åter-
• Carl Schurz: The life of Henry Clay, pag. 375; Henry Wilson: Rise and Fall of the
Slacepoiccr, vol. It, pag. 304.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
