Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 1. Lincolns personliga ställning; hans resa till Washington, februari 1861; hans installation d. 4 mars; hans budskap; beskickning från regeringen i Montgomery afvisad; major Anderson och fort Sumter; fort Sumters fall och början af inbördeskriget april 1861; gränsstaterna besluta sig; Norden enig; allmän rusning till arméen; unionens bevarande, ej slafveriets upphäfvande, Nordens enda mål; Nordens svåra ställning vid krigets början; Söderns förakt för Norden; de första krigsåren ogynnsamma för Norden; slaget vid Bull Run; Englands och Frankrikes ställning till Norden och Södern; öfriga europeiska makter; svenskar i amerikanska inbördeskriget; krigsentusiasm i Norden efter slaget vid Bull Run
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hundrade; här äro mina barn födda, här ligger elt af dem begrafvet. Uppå mig
hvilar en förpliktelse, tyngre och större kanhända, än någon man burit sedan
Washingtons dagar. Han skulle aldrig hafva lyckats i sitt stora verk utan med
den gudomliga försyns hjälp, på hvilken han alltid förtröstade. Jag känner väl,
att ej heller jag kan lyckas utan samma gudomliga hjälp, och till samma
allsmäk-tiga väsen faster också jag all min lit; och jag hoppas att I, mina vänner, skolen
bedja för mig, att jag måtte erhålla Guds bistånd, utan hvilket ingen framgång
finnes, men med hvilket framgången är viss».
Söndagen den 23 skulle han inträffa i Washington, och under resan skulle
han besöka flera ställen, bland andra äfven Baltimore. Ett rykte gick, att i denna
stad ett mordförsök skulle göras mot den blifvande presidenten. Denne varnades
ifrigt af sina vänner och beslöt på deras inrådan att taga en annan väg. Historien
om att han flydde förklädd förklaras af hans biografer vara ett dumt påhitt af hans
motståndare, något som också tyckes vara sannolikt*. Han kom emellertid till
Washington något förr än ämnadt var, men blef genast efter sin ankomst uppvaktad af
fredskongressens medlemmar. Söderns representanter hade väntat sig mycket nöje
af hans yttre uppträdande och utseende, men blefvo betydligt slagna af den värdighet,
som utmärkte honom, jämte den djupa sorgsenhet, som hvilade öfver honom, när
han nu stod inför den ansvarsfulla uppgiften att bli styresman för denna i
upplösning stadda nation.
Den 4 mars var installeringsdagen. Ceremonien försiggick med en mer än
vanligt stor prakt i anordningarna. Sida vid sida begåfvo sig de båda
presidenterna, Buchanan och Lincoln, till Kapitoliet, där den senare höll ett tal till det
amerikanska folket, hvari han förklarade sig hvarken äga rättighet till eller hafva
för afsikt att angripa slafveriinstitutionen inom slafstaterna, men också att ingen
stat ägde rättighet att utträda ur unionen och att hvarje steg i detta syfte var
olagligt. Med varma, manande ord lade han nationen på hjärtat att icke
obesin-nadt splittra och krossa den ärorika unionen, att rädda unionen framför allt
annat. Han besvor sina landsmän till lugn och eftertanke och att ej taga något för-
hastadt steg.–-»I edra händer, mina missbelåtna landsmän, och icke i mina
ligger ansvaret för utgången af ett inbördeskrig. Regeringen vill icke angripa eder; I
kunnen icke vara i konflikt med den, såvida icke I själfva ären de angripande. I kunnen
icke hafva aflagt någon ed till himlen att störta er regering, medan jag å min sida
är bunden af den heligaste plikt att bevara, beskydda och försvara den.
Ännu ett sista ord. Vi äro icke fiender, utan vänner. Om ock lidelserna
hafva vållat en spänning mellan oss, så få de icke slita de band af tillgifvenhet,
som förena oss. Minnenas hemlighetsfulla strängar, som förbinda hvarje valplats,
hvarje fosterlandsväns graf med hvarje lefvande hjärta i detta land, skola klinga
som föreningens strängar, när de åter anslås af edra bättre känslor, hvilket säkert
en gång skall ske.»
Detta enkla, värdiga tal var mycket olikt den blomstrande retorik, som stod
i ropet i Amerika, men gjorde icke dess mindre eller kanske just därför starkt
och varaktigt intryck. Dess försonliga ton, dess upprepade försäkringar om att
vänskap rådde mellan staterna, var dock icke i Söderns smak, som numera minst
af allt ville veta af försoning och endräkt. — Men det anses äfven hafva ådagalagt,
att Lincoln vid denna tid ännu icke fullt förstod secessionisternas planer och uppsåt.
* Se John Morse: Abraham Lincoln, vol. I. pag. 217.
C. Bååth’Holmberg, Negerslafveriet. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
