Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 1. Lincolns personliga ställning; hans resa till Washington, februari 1861; hans installation d. 4 mars; hans budskap; beskickning från regeringen i Montgomery afvisad; major Anderson och fort Sumter; fort Sumters fall och början af inbördeskriget april 1861; gränsstaterna besluta sig; Norden enig; allmän rusning till arméen; unionens bevarande, ej slafveriets upphäfvande, Nordens enda mål; Nordens svåra ställning vid krigets början; Söderns förakt för Norden; de första krigsåren ogynnsamma för Norden; slaget vid Bull Run; Englands och Frankrikes ställning till Norden och Södern; öfriga europeiska makter; svenskar i amerikanska inbördeskriget; krigsentusiasm i Norden efter slaget vid Bull Run
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pades på makten af sina bomullsförbindelser och var öfvertygad om, att »King
Cotton» med hela sin väldiga armé af spinnare och yäfvare skulle tillförsäkra de
konfedererade det stora europeiska industrilandets hjälp. Norden å sin sida
uttryckte sitt förtroende till det folk, som i slafveriemancipationens arbete slagit ett
världsrekord, och hoppades, att detta folk icke skulle gynna ett krig, som afsåg att
befästa denna institution; men Norden glömde det faktum, att dess egen kamp i
själfva verket alls icke hade något att göra med slafveriet, utan endast hade
afseende på själfva unionens bestånd, något som engelsmännen just icke ansågo
önskvärdt. Ty intet kunde vara farligare för Englands allena-herravälde på hafven
än ett enigt Nordamerikas handelsmarin och krigsflotta.
Både Södern och Norden blefvo svikna i sina förhoppningar; ty visserligen
erkände England redan vid krigets början de konfedererade staterna såsom en
suverän makt, och visserligen tillät England, ehuru det förklarat sig neutralt,
rebellerna att bygga skepp i dess hamnar, försåg sydstaterna med ammunition och
krigsartiklar och gynnade dem äfven på annat sätt, men i nödens stund visade det
sig dock, att gamle Henry Clay fick rätt: Södern stod isolerad och ej ett finger
uträcktes för att hindra dess fall. Det politiska trycket af dess kommerciella
förbindelser, af hvilket det väntat sig så mycket, var vida mindre än det trott, och
sålunda fick Södern lära sig, att bomullen i själfva verket var en otillförlitlig
monark.
England förde samma politik i den amerikanska konflikten som i det samtida
dansk-tyska kriget; det uppmuntrade till en början det besegrade partiet för att
omsider lämna det i sticket. Den antipati, detta land i stort sedt hyste för den
amerikanska nationen, sträckte sig för öfrigt äfven till sydstaterna.
Men då man stundom ser klander* mot England för dess inkonsekvens att
ena stunden med välvilja omfatta negerslafveriets bekämpande i Amerika och i den
andra skänka slafstaterna sitt understöd, glömmer man åter, att detta lands ledande
män mer än väl visste, att nordstaternas strid icke, såsom det hette i Europa,
gällde slafveriet, utan denna unions bestånd, som alltid varit England »en nagel i
ögat». Det var en mindre lycklig omständighet för Norden, att den nödgades
upp-gifva en annan krigsorsak i England än i sitt eget land. Dock kan man ej med
tystnad förbigå det faktum, att mången europeisk statsman och tänkare fullkomligt
falskt uppfattade krisens egentliga innebörd, så t. ex. både Gladstone och Carlyle.
Den senare uppträdde med stor häftighet emot Norden, emedan han ansåg
slafveriets afskaffande vara ett utflöde af den allmänt samtida demokratiska rörelsen,
som var honom förhatlig, men hvilken han dock ansåg omöjlig att hejda. Han
hade gjort bättre i att behandla slaffrågan såsom en hufvudbeståndsdel i det
världs-problem, som kallas proletariat, och hvars vikt han alltid annars brukade
betona.
Bekant är, huru nära det var, att Förenta Staterna genom den beryktade
Trent-aflären kommit i öppet krig med England. Endast genom Lincolns lugn och
hofsamhet blef den hotande tvisten bilagd.
Förenta Staternas farligaste fiende i Europa var dock Louis Napoleon, som
med största intresse följde splittringen mellan Södern och Norden och lofvade sig
själf stora fördelar däraf. Genom denna splittring skulle det möjligen lyckas honom
* Se t. ex.: Der Burgerkrieg und das christliche Leben in Kord-Amerika von prof.
Philipp Schaff, pag. 66.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
