Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 2. Slaffrågan framträder allt mera; general Butler och »krigskontraband»; general Frémonts emancipationsorder; general Hunters dito; Lincolns missnöje därmed; hans svåra ställning; hans budskap till 37:de kongressen; diplomatisk förbindelse med Haiti och Liberia; slafveriets upphäfvande i Kolumbia; upprättandet af skolor för negrer; rasoviljan växer; motsatta åsikter angående behandlingen af rebellernas undanrymda slafvar; svårigheter; de lojala gränsstaternas slafvar; Lincolns budskap i mars 1862; försök till öfverenskommelse med gränsslafstaterna; negrers användande till soldater; negerregementen; Söderns vrede och grymhet mot negersoldaternas familjer; negersoldaternas familjer frigöras; fördrag med England om afrikanska slafhandelns undertryckande; yrkan om allmän slafemancipation; Lincolns tvekan; Nordens nederlag i kriget; slaget vid Antietam och slafemancipationsproklamationen d. 22 sept. 1862; frihetsediktet den 1 jan. 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slafveriet i territorierna fick nu sin lyckliga lösning. Af ofvannämde mr Arnold
från Illinois framlades en bill, som afeåg att i sanning göra friheten till en
na-tionalsak och slafveriet till en partisak, för att använda ett uttryck från de forna
slafdebatternas dagar. Den upphäfde nämligen fullständigt slafveriet i alla
dåvarande och blifvande territorier, stående under nationalregeringens direkta
jurisdiktion. Billen blef antagen den 17 juni och strax därefter underskrifven af
presidenten.
Kongressen hade, som nämdt är, redan lagligt beslulat, att inga från
rebellerna till Nordens arméer undanflydda slafvar skulle återlämnas. Nu föreslog en
annan representant från Illinois, att det skulle beslutas, det alla slafvar, tillhöriga
rebeller, som gripit till vapen mot unionen, skulle förklaras fria. Detta föranledde
åter en mycket allvarsam och lång debatt, hvari slafveriet gång på gång
förklarades ovärdigt ett civiliseradt land och förnämsta orsaken till delta lands olyckor;
slafveriet hade splittrat landet; det hade förvandlat Kansas till ett slagfält; det
hade förstört fri yttranderätt och tryckfrihet; det hade sänkt otaliga amerikanska
medborgare i olycka; det hade barbariserat millioner af Amerikas folk och till sist
vållat detta inbördeskrig, som vid tiden för dessa förhandlingar redan kostat 50,000
lojala män lifvet. Den 18 juni blef äfven denna bill antagen; den bestämde, att
rebellers slafvar, som i egenskap af fångar eller flyktingar kommit under
nationalregeringens beskydd, skulle vara fria, samt att presidenten, om han så för godt
fann, skulle kunna använda personer af afrikansk ras till hjälp för att bekämpa
upproret.
Denna sista bestämmelse gaf anledning till en ny bill samt till en stor
omstört-ning i negrernas ställning, enär den föranledde upprätlandet af färgade regementen.
Redan vid krigets början hade krigsministern föreslagit denna åtgärd, och i
kongressen hade samma fråga blifvit framställd; men allmänna opinionen hade då
varit emot saken; hvarken president, kongress eller nation var beredd för den.
Särskildt presidenten fick å vissa håll lida mycket hån för sin tvekan och
lång-samhel, då det gällde att fatta beslut. Själf har han med dessa ord klargjort sin
ställning till frågan:
»När general Frémont i början af kriget utfärdade sin
emancipationsprokla-mation, förbjöd jag den, enär jag icke ansåg den vara oundgängligt nödvändig.
När något senare krigsministern, general Cameron, föreslog att beväpna svarta
män, motsatte jag mig det. af samma skäl. När ännu senare general Hunter
försökte åstadkomma en militär emancipation, förbjöd jag det åter, alltjämt af samma
skäl. När jag i mars, maj och juli 1862 upprepade gånger allvarligt uppmanade
gränsstaterna att mot skadeersättning frigifva sina slafvar, trodde jag, att tiden för
de svarles beväpnande skulle komma, såvida den icke genom det då tagna steget
blefve afvärjd.»
Under tiden hade de federerades läger blifvit öfverfyllda med svarta flyktingar,
för hvilka ej riktig användning fanns. Endast på två månader hade 9,000 slafvar
rymt från sina ägare till de fria staternas trupper*. General Hunter, som stod
med en armékår i Syd-Karolina, var den förste, som på eget bevåg bildade ett
negerregemente, *första Syd-Karolina frivilliga». Jefferson Davis lät på grund
häraf utfärda en proklamation, hvilken förklarade general Hunter vara fågelfri och
att han, i fall han blefve tillfångatagen, icke skulle behandlas såsom krigsfänge,
* Nicolay and Hay: vol. VI, pag. 93.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
