Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 3. Söderns vedergällningssystem — fångarna i Andersonville; jämförelse mellan fångarnas behandling i Norden och Södern; abolitionisternas arbete för de frigifna slafvarnas hjälp; »freedmansbyrån»; dess verksamhet; lagstiftning till förmån för de svarte; omslag i krigslyckan till förmån för Norden; Grant utnämd till öfverbefälhafvare, februari 1864; Shermans tåg genom Georgien; Söderns hjälpkällor slut; önskan om fred; strid mellan demokrater och republikaner i Norden; Lincolns fiender; presidentvalet 1864; Lincoln återvald; Södern begär fred; konferensen å Hampton Roads; Lincolns andra installation; hans budskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
torde vara nog omnämna, att under tiden mellan februari—september 1864
dogo här 10,000 män. Antalet fångar, tagna af de konfedererade under hela kriget,
var 138,000 man; af dessa blef hälften utväxlad och hälften kvarhölls i
fångenskap; af de senare dogo 36,000. Unionsarméen log 476,000 fångar; af dessa
kvar-höllos 327,000 i fångenskap och 30,000 dogo; alltså var dödligheten i Norden 13
och i Södern 38 på 100. Betecknande är general Winclers order, då Shermans
snabba marsch mot Allanta uppskrämt de konfedererade; han gaf befallning om,
att för den händelse Andersonville skulle hotas af de federerade, alla fångarne
skulle nedskjutas, så att ingen af dem skulle »slippa lös och bränna eller plundra
lojala medborgares egendom», ty det vore »bättre att slakta 30,000 usla unionister
än att riskera, det en enda Georgia-farmare kunde förlora sin hölada*.
Sådan var den »vedergällning», hvarmed Södern besvarade Lincolns
frihets-edikt. — De som förmena, alt slafveriet varit en ganska human institution i
Amerika, borde af dessa fakta kunna se, i hvilken fruktansvärd mån det har
barbari-serat och förhärdat människohjärtat.
Norden däremot nöjde sig icke med att endast utfärda detta frihetsedikt; det
uppbjöd också all sin förmåga att faktiskt bistå och hjälpa de frigjorde.
Slafven liksom en .hvar annan människa var bildad af de förhållanden, i
hvilka han lefvat, han var, hvad slafveriet gjort honom till. Han var härdad och
stark, nöjd med litet, van att arbeta och lyda. Men han var absolut okunnig och
oförmögen att tänka på egen hand, att taga initiativ till ett frivilligt arbete. När
han nu med ens blef en fri man, förblef han dock densamme, förblef han präglad
af trälmärket. Han var villig och vänlig, lydde gärna och arbetade raskt — på
befallning; men var ur stånd att taga hand om sig själf*.
För Nordens abolitionister blef det nu en bjudande plikt alt söka hjälpa den
frigifne, okunnige, förvirrade slafven till rätta, att söka motarbeta hans naturliga
böjelse för lättja och göra honom till en nyttig människa och medborgare. Alt
abolitionisterna hyste för stora förhoppningar i delta hänseende, är troligt och
medgifves gärna, men å andra sidan åstadkommo de tusentals människors räddning
från undergång och fullkomligt förfall och förtjäna för den skull all heder i stället
för hån*. Må vara, alt en god del >Onkel-Toms-teorier» blandade sig in i deras
föreställningar; deras uppoffringar voro icke dess mindre storartade och hafva
för visso äfven burit god frukt.
De flyktande slafvarnas antal växte med otrolig hastighet. Efter utfärdandet
af kongressbesluten 1862 fanns det snart intet läger inom unionsarméen, som ej
var uppfylldt af negrer af alla åldrar och båda könen; den svarta rasen utgöt sig
som en flod öfver Norden; i hvarje liten stad, hvarje liten by, där en
unions-garnison fanns, bildades hela läger af stojande »freedmen» (befriade), som de
undanflydda slafvarne kallades. De blefvo snart till en stor börda och ett verkligt
bekymmer. Ty hvarifrån skaffa föda eller ens sysselsättning åt dessa skaror?
På initiativ af tvenne varmhjärtade män. esquire Pierce från Boston och
pastor French från New-York, höllos snart öfverallt i Nordens städer stora möten,
vid hvilka bildades hjälpföreningar för de frigifna; det fanns ingen enda stad af
* John H. Becker har i sitt arbete >Z>å> hundcrtjähri<jc Republik», sid. 185—150, gifvit en,
mycket mörk skildring af de frigifna slafvarna i deras nya ställning såsom »fria medborgare»;
denna skildring torde i det väsentligaste vara sann, ehuru den förefaller oerhördt ensidig, hätsk
och partisk, och sålunda ändå icke kan gifva en ccrklig föreställning om förhållandena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
