Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 4. Grant eröfrar Richmond, 3 april 1865; general Lee kapitulerar, 9 april; Lincolns besök i Richmond; general Anderson hissar stjärnbaneret å fort Sumter; Garrison hedrad; anslag i Södern mot Lincoln; Lincolns mord; allmän sorg; Lincolns jordafärd; mördaren skjuten; Jeff. Davis’ flykt, hans tillfångatagande och sista år; »rekonstruktionsarbetet»; presidenten Johnson; den svarta rasen fri, men rättslös; Ku-Klux-Klan; trettonde och fjortonde amendementet till konstitutionen; abolitionisternas arbete slut; »The Liberator» upphör, 31 dec. 1865; Garrisons afskedsord; den färgade befolkningen erhåller rösträtt, 30 mars 1870; Negrernas nuvarande ställning i Amerika; jäsande rashat; »slafveriets återinförande»; tillståndet i Västindien och å Haiti; negerfrågan ännu olöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inträdde, upphörde för ett ögonblick spelet å scenen, och publiken reste sig:
»Lefve vår statschef!» ljöd det emot honom.
Han satt med ryggen vänd mot en liten dörr ut åt en korridor eller
kanske rättare ett förrum, till hvilket man kom från den egentliga korridoren, och
hvarken han eller någon annan hade märkt, att elt hål blifvit skuret i dörren
mellan logen och detta rum.
Strax efter tio inträdde Booth obehindradt i teatern, hvars alla gångar han
väl kände; han begaf sig direkt till presidentens loge — en s. k. prosceniumsloge
— visade den i yttersta korridoren stående betjänten sitt kort och blef genast
insläppt i det lilla förrummet. Genom hålet i dörren kunde han förvissa sig om,
hvar presidenten satt; med pistolen i ena handen och en knif i den andra
öppnade han dörren ljudlöst, satte pistolen intill presidentens hufvud och sköt. Med
ett språng kastade han sig öfver barrieren ned på scenen, men invecklade sig i
den amerikanska flaggan, föll och bröt sitt ben. Icke dess mindre reste han sig
blixtsnabbt, svängde knifven i luften och utropade, vänd mot den skräckslagna
publiken: »Sic semper tyrannis! — Södern är hämnad!» — hvarpå han störtade
ut mellan kulisserna och undkom. »Grip honom, grip honom», hördes ett rop
från presidentens loge, »han har skjutit presidenten». Nu först blef man
medveten om hvad som händt.
Abraham Lincoln satt i sin stol, lätt framåtböjd, hufvudet hade sjunkit ned
mot bröstet och hans ögon voro slutna. Han var sanslös, men andades ännu.
Kulan hade gått in i bakre delen af hufvudet, på vänstra sidan bakom örat, trängt
igenom hjärnan och stannat bakom vänstra ögat. Han infördes i ett rum i ett
hus midt emot teatern, där han, utan alt hafva återfått sansen och omgifven af
alla medlemmar af sitt kabineit, dog mellan sju och åtta nästa morgon. Till
äre-namnet iden store befriaren» lades nu också: »den ädle martyren».
Samtidigt med mordet å Lincoln gjordes af en medsammansvuren till Booth
äfven ett mordförsök mot den sjuke ministern Seward, som endast räddades genom
sina barns mellankomst. Allmänt antages, att sammansvärjningen gällt hela
Lincolns kabinett samt general Grant*.
Den allmänna bestörtningen öfver presidentens död blandades därför till en
början med panik, hvilken dock åter så småningom lade sig och lät den djupa
sorgen komma till sin rätt. Under de sista fyra dagarna hade hela landet varit
i festskrud af glädje öfver krigets slut; man hade ringt i alla kyrkor, glädjesaluter,
glada festprocessioner och tacksägelsegudstjänster hade förekommit öfverallt. Med
ens blef allt förvandladt: dödsringning från kyrkorna, sorgesalut, sorgeflaggor, i
svart draperade hus, sorgklädda människor, tårar och klagan, välsignelser öfver
den döde, förbannelser öfver hans mördare fyllde den stora kontinenten.
Det har blifvit sagdt **, att Lincoln själf skulle icke kunnat önska något högre,
än det som skedde. Han afskvdde allt öfvermod och hade fruktat för att glädjen
öfver seger och fred skulle i Norden präglas af öfvermodig triumf öfver Södern.
Nu tystnade med ens alla glädjeyttringar, som måhända eljest skulle ha än mera
vidgat klyftan mellan de stridande bröderna.
Lincolns sista färd från Washington till Springfield blef ett sorgetåg, sådant
världen troligen sällan skådat det; han skulle nämligen begrafvas å sistnämda
* John Morse: Abraham Lincoln, vol. II, pag. 351.
** Nicolay and Hay: vol. X, pag. 315.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
