Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 4. Grant eröfrar Richmond, 3 april 1865; general Lee kapitulerar, 9 april; Lincolns besök i Richmond; general Anderson hissar stjärnbaneret å fort Sumter; Garrison hedrad; anslag i Södern mot Lincoln; Lincolns mord; allmän sorg; Lincolns jordafärd; mördaren skjuten; Jeff. Davis’ flykt, hans tillfångatagande och sista år; »rekonstruktionsarbetet»; presidenten Johnson; den svarta rasen fri, men rättslös; Ku-Klux-Klan; trettonde och fjortonde amendementet till konstitutionen; abolitionisternas arbete slut; »The Liberator» upphör, 31 dec. 1865; Garrisons afskedsord; den färgade befolkningen erhåller rösträtt, 30 mars 1870; Negrernas nuvarande ställning i Amerika; jäsande rashat; »slafveriets återinförande»; tillståndet i Västindien och å Haiti; negerfrågan ännu olöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om general Lees kapitulation, hvarför han i största hast måste fortsätta sin flykt
söderut. Han hade hunnit till staden Charlotte i Nord Karolina, då han fick vela,
att äfven general Johnston kapitulerat samt att Lincoln blifvit mördad. Edsvurna
vittnen intygade sedermera, att han vid den senare nyheten blifvit mycket
belåten samt yttrat till sin privatsekreterare: »Jag anser mig ännu icke vara en
slagen man». Davis själf förnekar sig hafva fällt några glädjeyttringar, men
berättar däremot, att de personer, för hvilka han omtalade händelsen, »hurrade,
som ju naturligt var vid deras mäktigaste fiendes fall» *.
Han stannade i Charlotte, ända till dess äfven general Taylor kapitulerat, då
han fortsatte flykten söderut; hans följeslagar öfvergåfvo honom så småningom,
så att han till slut utom sin familj endast hade några få män med sig. Den 10
maj blef han upphunnen vid Irwinsville i Georgien. Han försökte undkomma,
klädd i sin hustrus kappa och med en sjal öfver hufvudet, men upptäcktes och
tillfångatogs **.
Han ställdes först inför krigsrätt med anledning af Lincolns mord, men då
man ej fann bevisen mot honom tillräckligt bindande, lät man saken falla och
insatte honom såsom fånge i Fort Monroe.
I december 1868 blef han »benådad» af presidenten Johnson. Han drog
sig då tillbaka till sitt hem i Mississippi, där han under nära ett fjärdedels
århundrade lefde i all stillhet såsom privatman, endast sysselsatt med att i bref
samt i sitt förut omnämda arbete »Rise and Fall of the Confederate Government»
gifva luft åt sin ovilja mot den regering, han sökt störta, samt sökande på allt
sätt rentvå sitt revolutionära handlingssätt.
Han dog i New-Orleans under en resa den 6 december 1889.–
Lincolns sista ord till sin hustru strax före deras ödesdigra förd till teatern
voro: »Vi ha haft en svår tid tillsammans, sedan vi kommo till Washington, men
nu är kriget förbi, och med Guds hjälp skola vi hoppas på fyra lyckliga år, och
sedan skola vi återvända till Illinois och där tillbringa återstoden af vårt lif».
De fyra år, han trodde ligga framför sig, skulle säkerligen blifvit mindre
lyckliga, än han hoppades. Ty den oerhörda rekonstruktionen af den stora, splittrade,
utmattade republiken förestod nu. Att skildra denna rekonstruktion tillhör icke
detta arbete. Det sätt, hvarpå presidenten Johnson fyllde detta sitt värf, ådrog
honom emellertid starka förebråelser och orsakade en splittring mellan honom och
kongressen, som ledde därhän, att han anklagades för ämbetsfel.
Rekonstruktionsarbetet blef genom honom, för att begagna en amerikansk historieskrifvares ord***,
så illa börjadt, så illa ledt, att det dröjde mer än femton år, innan del
fullbordades. Kort sagdt, de stora förhoppningar, man från början fäste vid Lincolns
efterträdare, blefvo snart svikna, och en stor förslämning gjorde sig gällande i
landet. Man ansåg allmänt, alt den nye presidenten visade sig allt för eftergifven
mot rebellstaterna och allt för snart utfärdade sina amnestiproklamationer, den
första redan i maj, den andra den 4 juli. Till och med rebellernas främste
ledare, bland andra deras öfverbefälhafvare general Lee, blefvo utan vidare benå-
• Jeff. Davis: Rise and Fall, vol. II, pag. 683.
** En utförlig skildring om denna tilldragelse finnes i Nicolay and Hay, vol. X, chapt.
XIII; äfven Jeff. Davis gifver i sitt förutnämda arbete, vol. II, pag. 701—702, en redogörelse
för sitt tillfångatagande, hvilken ej oväsentligt skiljer sig från dc officerares, som grepo honom.
**• Bryant and Gay: vol. IV, pag. 600.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
