Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
sjelf deremot sjunkit så mycket djupare med sin
f,sigt. Han förutsätter nemligen, det Tacitus hade
bekant, att intet annat folk än Svenskar
bekrigade Finnarne, och när detta skedde var afsigten
blott alt, genom nya ägteuskapsband, knyta en
starkare vänskap, båda dessa nationer emellan; *) och
detta, jemte deras inbördes ärlighet, 2) gjorde
gentis istius eonflat. Unde
tandem conßcit, quod summas
feli-citatis compendium est, votis non
iiuligere, in eos eonvenirc, qui
a felicitate essent remotissimi;«
men man kominer snart under
fund med att det står klent till
med vår kära Bilmark, oeli att
han sjelf ej har någonting bättre
att anföra; hvarföre ban ock i all
tysthet lemnar Chladeniiis i fred
(med sin tanke om orden: illis
non foto (]iiidem opus esset) och
ijclf begifver sig åstad att
förklara orden: securi adversus
ho-mines , securi adversus deos,
hvilka ban vidt och bredt
utlägger i 4, 5 och 6 §§.
1) Till denna slutsats tyckes
Förf. hafva kommit i anledning
deraf att Tacitus säger —
egentligen om Peu c in er ne, ett
pseu-do-sarmatiskt folk : —
»proce-rum connubiis mixtis; hvilket
omdöme, äfven om det skulle anses
gälla för Finnarne, likväl äfven
utan afseende huru det, i
anledning af de olika läsearterne,
rättast bör förstås, i alla fall icke
afser några
slägtskapsförbindel-ser med Svenskarne, utan om
så vore — med Sarmaterna.
2) Väl veta vi, enligt de
äldsta underrättelser, att Finnarne
i allmänhet varit kände såsom
| ett troget och ärligt folk.
Jor-nandes säger om dem: »Finni
mitissimi,« och vi kunna lämpa
på dem, hvad Tacitus i 19 Kap.
säger med afseende å flera af
dessa nordiska folk: »pius ibi
boiti mores valcut, quam alibi
bona? /eges;" men att, säsoin
Bilmark påstår, stöld och
snatteri fordom bland Finnarne
varit nästan okände, våga vi lika
litet afgöra, som huruvida det
alltid skett af moraliska princi {+-+}
per , eller af en nationen
medfödd ärlighet; måhända kanske
lika mycket af fruktan för
möjligheten att genast kunna blifva
upptäckt genom någon trollkarls
tillkallande, hvilken ej blott
troddes äga den stora förmågan att
få igen det förlorade, utan
äfven den, att med en osynlig makt
fjättra den brottslige vid sjelfva
det ställe, der han velat föröfva
a in illgerning. Dock härmed må
nu vara huru som helst, så är
det åtminstone säkert, att om
de iin voro säkre för hus- och
fick-tjufvar , de derföre ej voro
skyddade för andra och större
våldsamheter. Det är vanligt
att man i naturtillståndet, äfven
som under en lägre grad af
civilisation , ofta söker att
hämnas en mindre oförrätt ined en
större, och att den starkare blott
kan försonas med den svagares
blod. Detta gäller isynnerhet
om alla vildsinta nationer, och
att Finnarne härifrän icke gjort
något undantag, tyckes
Tavast-ländningarnes mordlynne än i
dag påminna.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
