Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
se om där ej skulle kunna uppenbara sig ännu en eller annan
liten förtjusande värdshusnymf.
Tid ett sådant där inblickande höra vi innanfrån en halft
deklamerande, halft sjungande karlröst utbrista:
»Unge Nachtigal, yr och kär,
Som gjort Kerstin så stor besvär ...»
Vi studsa smått. Man måtte väl ej med unge Nachtigal mena
oss ! Ahnej, visst icke! Unge Nachtigal är Zetterlöf, den sirligt
klädde mannen, som sitter där närmast fönstret, för tillfället
medlem af ett gladt lag, som roar sig med pokulering och glädtigt
samspråk. Att Charles och Fredrik och Per äro namn, som
därunder ofta nämnas, så mycket uppfångar vårt skarpa öra, och
vårt icke mindre skarpa öga säger oss snart, att namnen gälla
brödratrion Backman. Den som benämnes Charles är den där
mannen ined de guldbågade glasögonen, just densamme, som med
sin vackra bas reciterade de nyss nämnda versraderna. Låt vara
att där ligger något af storpratare hos honom, där ligger också
något af äkta bonvivant, som tyckes verka lifgifvande på
omgif-ningen, ty han får ofta laget att skratta. Per, hans yngre bror,
ger honom icke mycket efter i fransysk esprit. Också är han
så godt som halft fransman, och sina-franska sympatier har han
fått i arf af sin namne och far — »lille Per» — som under
kontinentalsystemets gyllene dagar spelade små politiska intriger,
herr grefven och landshöfdingen v. Rosen till stor förargelse. Att
också Charles hyser fransyska sympatier framgår nog af hans
egen tidning, men är icke så underligt, då han ju är fransk
konsul och därtill gift med franske generalkonsuln de Serres dotter,
den fägringsberyktade Mathilda. Men allt det där hör ju
egentligen icke hit!
I det glada laget blir det allt lifligare och lifligare.
Grosshandlaren Niklas Otterdahl berättar jagthistorier, hvari Åkermarkens
Stelle, stöfvaren, spelar en hufvudroll, stadsmäklaren Lund skrattar
så magen hoppar, advokatfiskalen Greiffe, providör för aftonen,
rekvirerar in en ny bål, Moleau, waldhornblåsaren, trummar på
bordet en melodi, som han fogat till Wadmans »Jag vill ha rus,
ett glädjerus hvar dag», och Wadman — Wadman, ja! han hör
äfven till laget. Aktning för skalden! Hatten af för honom!
sitter han också själf i skinnkaskett, och det så under tak han
är, sitter han också i rock så grof, att det ser ut, som vore den
af simplaste vadmal! En visa, Wadman! ropar slutligen
Hjert-stedt, grosshandlaren. En visa ! ropa Hillman, handelsbokhållaren,
Liljedahl, historiemålaren, och Blomstervall, juveleraren. Och en
visa blir det. Sedan Wadman fattat ett glas, rättat till
glasögonen och låtit en andeflägt från löjets gud krusa sin mun med ett
leende, höjer han upp sin röst och sjunger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
