Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"ar lät sina st}*ckegap spruta eld med besked. Att eröfra
Ny-Älfsborg skulle gå lika fort »som man röger sin Pibe» hade
Tor-denskjold sagt, men öfverstelöjtnant Johan Abraham Lillie, som
under den ordinarie kommendanten, öfverste Gaddes, frånvaro förde
befälet, svarade amiralen på hans uppfordran till kapitulation, att
han med med Guds hjälp komme att försvara fästningen enligt
sin pligt och drottningens befallning, tilläggande att han icke var
någon Danckvardt. Då till sist situationen blef rent af förtviflad,
lät han föra alla handgevären till brecherna, tog besättningens
edliga löfte att försvara sig till döden och undfägnade så danskarno
med en oafbruten, mördande musköteld. Rådigheten kom nu
tapperheten till hjälp. Öfverste Georg Bogislans Stael von Holstein
hade nämligen, erfarande fästningens svåra belägenhet, gått öfver
till Hisingen och där nattetiden placerat sig vid Arendal med fyra
kanoner, hvilkas kulor sände danskarne en så varm och oväntad
morgonhälsning, att dessa, sålunda beskjutna från två sidor, hals
öfver hufvud skeppade in sig och clrogo sina färde. Detta Ny
Alfsborgs tappra försvar mot den väldige Tordenskjold är dess
mäst lysande bedrift ocli därjämte ett af de vackraste bladen i
Sveriges krigshistoria.
Af nyare tiders stridssätt har emellertid fästningen blifvit
besegrad utan en enda kula. I sammanhang därmed gjordes den
gamle krigsbussen till en simpel fångknekt —- det var på
1830-talet. — och när han slutligen icke heller dög till sådan, strök
kungl. maj:t och kronan ut honom ur rnllorna för att
utpensione-ras i den enskildes vård. Nu lefver han blott i sina minnen.
Dessa äro äfven af fredligt slag, och bland de fredliga kunna
några till och med muntra upp den trnmpnaste så, att ett godt
leende krusar hans läppar. Minsta nöjet bereder ej minnet af de
tre kommendanter, som närmast föregingo den siste, och af dessa
tre intager gubben Krook i dubbel bemärkelse första rummet. Det
var han som när han skulle hålla tal till fångarne började:
kamrater — nej för fan: medbrottslingar! . . , det var han, som en
gång ansåg isen mellan fästningen och staden så svag, att han ej
vågade sig öfver den till fots, utan i stället lät bära sig af fyra
artillerister, det var han, som i liela sitt lif aldrig skjutit mer än
två foglar, nämligen en sparf och en ekorre, det var också han,
som sålde ett af honom för fångarnes räkning anskaffadt parti
träskor till en skilling billigare per styck, än hvad han själf betalt
och som, då man undrade, hur han kunde förtjäna på den affären,
svarade: >/det är mängden som gör det!» Allbekant är hur den
gamle af sin omgifning fordrade absolut tystnad, då han
undertecknade dagsrapporterna, hvilken högvigtiga förrättning också van^
ligtvis föregicks af utropet: »tyst, medan jag skrifver mitt namn!»
— som han ändå skref galet, nämligen Kork.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
