- Project Runeberg -  Äventyr i Central-Afrika : skildringar från Kongomissionens första tid / Första delen /
195

(1923) [MARC] Author: Karl Johan Pettersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Mukimbungu

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

195

igen ormen, som velat äta upp mig på morgonen. Nu
drabbades han av det öde, som han på morgonen
till-ämnat mig. Köttet såg så vitt och fint ut, att jag icke
kunde låta bli att smaka på det, och det smakade precis
som riktigt fet ål.

Signalen kallade till uppställning och marsch.
Männen placerade sina bördor på huvudet, och så bar det
av i gåsmarsch in i grästunnlarna. Clark och Richards
gingo i täten för att hinna fram i förväg och bereda
bröderna vid Mukimbungu på vår ankomst. Marschen
fick därför ganska mycken likhet med en slutspurt.
I detta spurtande kunde jag icke deltaga, ty min
uppgift var att mota på eftertruppen, så att den kom fram
inom rimlig tid. Nog hade jag gärna velat följa de
andra och hinna fram på samma gång som de, men
jag var icke otålig utan tvärtom ganska väl till freds
över att även jag hade en uppgift att fylla. Det gladde
mig icke minst, att jag på detta sätt fick lära mig att
hantera folk, ty jag anade, att den tiden snart nog
kunde vara inne, då jag komme att lämnas ensam
någonstädes och således skulle bliva tvungen att klara
mig på egen hand. Att föra fram eftertruppen var
f. ö. en rätt så viktig uppgift. En del bärare voro
mycket benägna att söla och kunde slutligen bliva så
långt efter, att ingen visste, var de voro. De kunde
därvid råka ut för varjehanda faror och t. o. m.
omkomma, utan att någon kunde ingripa i deras öde. Man
måste således mana på dem med tjänliga medel. Om
någon blev efter vid övergången av en flod eller av
någon tillfällig anledning måste dröja, så fick man
lämna nödig pardon och sedan mana på. Kunde han
ej själv få upp bördan på huvudet, så fick man hjälpa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:28:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/centafr/1/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free