Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som läkaremissionär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade hört samtalet. På sätt och vis var jag glad åt
att jag blev löst från den svåra uppgiften, ty jag hyste
ingen förhoppning om att mannen skulle få behålla sin
arm. Nu slapp jag undan risken att misslyckas.
Av bärarna fick jag veta, att den sårade mannen
hade större förtroende för mig än för fetischmännen,
att det var han, som vidtalat dem att hämta mig, men
att hans mor och bröder av fruktan för fetischmännen
anlitat dem. Bärarna tillade, att den sårade mannen
hela tiden bett: »För in mundele, för in mundele.»
Men hans röst var så svag, att den icke hördes ut i
stimmet, där jag befann mig. Då jag fick veta detta,
hade jag säkert vänt om och kört ut hela patrasket,
om jag bara haft större medicinska resurser att tillgå.
Men som det nu var, betraktade jag det som en
Guds skickelse, att jag så oväntat blivit löst från min
uppgift. Glad var jag även, att jag haft min första
dust med fetischmännen och därvid förmått dem att
be för sitt liv. Det var ett anskrämligt sällskap,
målade som de voro i många olika färger och utrustade
med påsar, knyten, viskor, kvastar och massor av
fetischer, som lågo på marken eller stodo uppställda
mot husväggarna. Två av fetischmännen hade
ansikten och kroppar så anskrämliga, att om man mött
en av dem ensam i en skog, så skulle man svårligen
kunnat undgå att tänka, att det var den onde själv,
som i egen person var ute och gick. Under den
närmaste tiden såg jag ofta i drömmen det värda
sällskapet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
