Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jubel vid jaktplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
en stund för att se, om det skulle lyckas oss att skjuta
något av de väntade rovdjuren. De svarade, att om vi
dröjde, tills det bleve mörkt, och då ropade »Eld!»,
så skulle de komma och hämta oss med eldbränder i
händerna. Det var nu redan skymning, vi gingo
därför in, åto vår kvällsvard och höllo vår aftonbön.
Fullständig stillhet rådde både inom- och utomhus. Vi
samtalade en stund om dagens stora händelser och om
Lukungas framtida betydelse för vår mission. Snart
skulle vi komma att behöva skaror av bärare för att
transportera upp vår ångbåt, som skulle forslas upp
genom landet i form av flera hundra bördor. Om denna
transport skulle verkställas av krumän, så skulle den
draga en lång följd av år, enär det var ganska svårt
att få krumän, ty alla handelsbolag, alla andra företag
av vita och alla ångbåtar, som gingo i kustfart, måste
ha krumän. Men om arbetsvilligheten tilltog och för
troendet för oss missionärer tillväxte i samma tempo
framdeles som dittills, skulle Lukunga med sina
myllrande skaror av kraftfulla män bliva ett centrum för
transporten. Detta blev även händelsen, såsom
fortsättningen av min berättelse kommer att visa.
Medvetandet, att vi fått vara med om att dana de infödda
för en dylik missionsgagnande uppgift utgjorde
grundstämningen i vårt samtal denna kväll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
