Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Stanleyfallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de länsat kanoterna och krupit upp i dem. Därpå
styrde de i land, hämtade sina vapen och satte sedan
efter oss, så fort de förmådde, varvid de med sina
korta paddelåror slogo vattnet till skum. Deras tjut
och larm var hemskt. Men det var ett så storslaget
och intressant skådespel, att vi fortfarande läto
ångbåten stå nästan stilla, tills infödingarna voro oss så
nära, att vi kunde nås av deras pilar. Utan att själva
åsyfta det hjälpte de oss att bestämma avståndet
genom att ungefär varannan minut avskjuta några pilar.
För varje gång kommo de närmare, vilket
uppmuntrade dem. Vi hörde ropet: »Niama! niama! niama!»
(= kött! kött! kött!) De gjorde otroliga
ansträngningar att hinna upp oss, för att de skulle få kött. De
trodde säkerligen, att vi icke kunde gå fortare och att
vi följaktligen skulle för dem bliva ett lättfånget byte,
om de blott toge kraftigare tag. När vi så en lång
stund gäckat dem och lockat dem till de största
ansträngningar, satte vi full fart, varvid de blevo
ohjälpligt efter. Då de sågo, att det icke lönade sig att
försöka upphinna oss, upphörde de att ro och gledo med
strömmen, varvid de upphävde ohyggliga tjut. Det
är icke alltid ett nöje att se folk arbeta i sitt anletes
svett utan resultat, men den gången var det för oss ett
stort nöje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
