Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden. Organisationens förarbeten under Karl IX:s tid (1602—1611) - Adelns ställning till statstjänsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CENTRALREGERINGENS UTVECKLING IÖ02—1634 29
mänhet, således vare sig i regeringsärenden eller vapentjänst.
Om det nya uppslaget till en omreglering af rusttjänsten vill
man synbarligen icke höra talas. Därföre afböjes anbudet
om ytterligare förläningar, som hvilar på denna förutsättning;
rikets ständer hafva ju alla beviljat en ansenlig krigskontribu-
tion, och H. F. N. lägger dessutom själf en ansenlig summa af
rikets ordinäre ränta till krigsomkostnaderna; han bör därföre,
heter det till sist med en ironisk anstrykning, behålla de er-
bjudna förläningarna till sitt eget konungsliga uppehälle.
Hertigen inskränkte sig nu till att begära, att de omta-
lade förtroendemännen för rannsakning om förläningarnas belopp
skulle utses, samt tillägger, att eftersom adeln försmådde de
nya förläningarna, den finge skylla sig själf. Skulle emellertid
några vilja mottaga sådana och därför göra tjänst —• åter är
uttrycket obestämdt —, så finge de anteckna sig. Adeln sva-
rade den 11 mars, att åtskilliga då redan på detta sätt anteck-
nat sig, och att de, som ännu icke gjort det, skulle gifva sina
namn tillkänna.
Därmed slutade, så vidt nu bevarade handlingar upplysa,
frågans behandling vid denna riksdag. Intrycket blir det samma
som det nya kapitlet i konungabalken ger : att Karl knappast
haft fullt klart för sig, hvad han velat. Med tanken på att
adeln borde förbindas att gå honom till handa i rikets styrelse
trängdes tanken på en ny och mera effektiv reglering af den
gamla rusttjänsten och dessutom hänsynen till det närmast
föreliggande behofvet af officerare i den lifländska fejden. Nå-
got resultat kunde under sådana förhållanden knappast komma
till stånd. Om adelns allmänna tjänsteplikt förekommer i be-
sluten intet, och rusttjänsten blef icke reglerad, utan för tillfäl-
let utbytt mot den krigskontribution, som adeln åtog sig1.
Vid den följande riksdagen år 1605 kommo de i Norrkö-
ping väckta frågorna ej före förr än efter de allmänna förhand-
lingarnas slut, då bönderna fått draga hem och endast de högre
stånden tills vidare kvarhöllos i Stockholm. I den framställning-
till adeln, som nu afgafs, är emellertid den ekonomiska synpunk-
ten alldeles öfvervägande. Det är vid detta tillfälle, som Karl
gör sitt anbud att befria adeln från rusttjänsten och äfven från
1 Stiernman, Riksdagar, I, S. 580.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
