Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden. Organisationens förarbeten under Karl IX:s tid (1602—1611) - Centrala ämbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 NILS EDEN
icke alls något fast administrativt arbete, för amiralen och tyg-
mästaren endast åligganden, som, liksom kanslerns, lågo i äm-
betsnamnet.
En nyhet är däremot i och för sig det förhållandet, att
ämbeten nu få plats i själfva lagen. Därmed gifves ett formellt
erkännande åt det faktum, att dessa ämbeten voro statens insti-
tutioner, ej poster i regentens personliga tjänst, ett faktum, som
för drots, marsk och kansler redan var ett par århundraden
gammalt och för amiralen och tygmästaren så godt som allt
ifrån ämbetenas uppkomst hade blifvit tydligt markeradt på
samma sätt som för de förra, nämligen genom beteckningen riksens
amiral och riksens tygmästare. Med ämbetenas fixering såsom
statsinstitutioner måste följa en viss inskränkning i konungens
makt öfver dem, och Karl IX har ej ryggat tillbaka för denna
konsekvens. Han föreskrifver1, att konungen endast i vissa,
bestämda fall har rätt att afsätta de nämnda ämbetsmännen,
•och han tryggar på samma sätt äfven de öfriga riksrådens ställ-
ning. Dessa fall äro visserligen ganska vidsträckt angifna. Till
afsättning är konungen berättigad, ej blott om vederbörande
affaller från den kristliga läran eller beslås med förräderi mot
konungen eller riket, orättvisa i domsaker eller grofva person-
liga förbrytelser, utan också om han visar otrohet och orätt-
rådighet i ämbetet, under hvilken rubrik ju både ett och annat
kunde räknas, om han blir fältflykting i krig eller ej låter sig
bruka i kronans tjänst mot rikets fiender. Men i princip hade
dock konungen själf genom dessa bestämmelser bundit sina
händer, och framför allt blir deras innebörd betydande genom
utsträckningen till hela riksrådet. Det hela är grundadt på en
åskådning, att till statsstyrelsen hörde också verkliga statens
■organ, ej blott konungens personliga verktyg, en åskådning,
som allt starkare kämpat sig fram under den gångna revolu-
tionstiden, då Sigismunds motståndare tvungos att skilja mellan
honom och Sveriges rike, emellan hans tjänst och rikets tjänst2.
Utgångspunkten för ämbetsstatens utveckling är härmed gifven,
om äfven ämbetena själfva ännu mera äro namn än realiteter.
Det dröjde ej längre än till året efter detta lagförslags
1 a. a., s. 32 (kap. 18).
2 Jfr Den sv. riksstyrelsens reorganisation 1594 — 1602, Hist, lidskr. 1901 >
s. 184 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
