Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden. Organisationens utförande genom Gustaf II Adolf (1611—1634) - VIII. Den centrala organisationens sammanfattning i 1634 års regeringsform - Centralregeringen enligt regeringsformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 NILS EDÉN
betsverk skulle hafva samma makt och myndighet. De repre-
sentera alltså hvar inom sitt område en enhetlig domsmakt, den
kungliga dom, som ursprungligen uppdrogs åt den äldsta hof-
rätten för hela riket. Ställningen såsom centralt rikskollegium
kunde dock endast uppbäras af en bland hofrätterna, den Stock-
holmska, på grund af dess förläggning till hufvudstaden, där de
öfriga kollegierna funnos. Denna gälla väl också närmast de
kortfattade instruktioner, som regeringsformen ger, och som äro
sammandragna ur de grundläggande bestämmelserna i ordinantian
och processen1. Till hofrätten — det är singularformen som
användes -— höra alla mål, som antingen direkt falla under
konungens dom eller blifvit dit vädjade, och den dömer konungs
dom. Den skall granska protokoll och domar från de lägre
domstolarna, och regeringsformen stadfäster äfven dess sam-
verkan med konungen i brottmåf enligt de gamla bestämmel-
serna2. Då denna sistnämnda föreskrift knappast var tillämplig
på någon annan hofrätt än den i Stockholm, åtminstone efter
ordalydelsen, eftersom ingen af de öfriga kunde påräkna att träda
i personlig beröring med konungen annat än i rena undantags
fall, så talar äfven detta för att punkten närmast afser den Stock-
holmska hofrätten. Dock måste dess grunddrag gälla också för
de andra på grund af deras likberättigade ställning. Uttryckligt
inskärper regeringsformen, att ingen må vädja från någon hof-
rätts dom, och bibehåller sålunda fiktionen om hofrätternas kung-
liga domsmakt, medan den å andra sidan medgifver ansöknin-
gar om revision i öfverensstämmelse med rättegångsprocessen
af 1615. Endast i formuleringen af klagandens tillgång till så-
dan ansökan såsom en honom tillkommande rätt märkes någon
anpassning efter revisionens numera faktiska karaktär af ordi-
narie högsta instans3. Däremot innehåller regeringsformen intet
om formerna för revisionen. Denna hörde tydligen ännu allt
för nära till konungens personliga maktutöfning för att kunna
organiseras.
1 Jfr ofvan s. 245—249.
2 Så synes nämligen den något oklart affattade föreskriften i p. 7 vara
att förstå. Jfr ofvan s. 247 f.
3 »Men finner sig någon besvärat, hafve makt och fog att klage det
kongen och ordentligen sökie revision.» Jfr ofvan s. 257.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
