Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden: Konung Gustaf I:s personliga regering (1523—1560) - II. Organisationsförsök efter utländska mönster (1538—1543) - Finansförvaltningen (»kammaren») - »Rådslag uppå kammarordningen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru litet än är kändt om kammarrådens
ämbetsställning under dessa första år, är det tydligt, att de beteckna en
synnerligen viktig nyhet inom den centrala riksstyrelsen. De äro
verkliga fackämbetsmän för finansernas förvaltning, utrustade med
en omfattande chefsmyndighet, och de utöfva denna myndighet
gemensamt, deltaga sida vid sida i de åtgärder dem tillkomma.
Kammarrådet var tydligtvis allt ifrån början till sin allmänna idé
ett ämbetsmannakollegium, bildadt efter mönster af de stora
finanskollegierna i utlandet. I öfverensstämmelse med dess
betydande ställning utgjordes också dess medlemmar af vida mera
framstående män, än de kamrerare varit, som hittills stått såsom
konungens förnämsta medhjälpare inom finanserna. Alla
kammarråden tillhörde förnäma adliga ätter. Här ligger det icke minst
viktiga i nyheten. För första gången uppträda män af den svenska
högadeln såsom fast anställda organ i den centrala
administrationen. De intaga här synbarligen en ställning liknande de
mera framstående tyskarnes.
Den olikheten var det dock mellan dessa svenska
ämbetsmän och tyskarne i konung Gustafs tjänst, att de förra icke
erhöllo sådana skriftliga, formliga »beställningar» som de senare[1].
De svenska kammarrådens förhållande till konungen torde hafva
varit af mera formlös art, i enlighet med den svenska
centralregeringens patriarkaliska traditioner. Inga skriftliga fullmakter
vetas hafva förekommit för kammarråden. Ej heller aflönades
dessa kontant, med penningar, såsom tyskarne. Den godtgörelse,
som de naturligtvis måste hafva åtnjutit för sin tjänst, utgick
säkerligen i förläningar, den enda aflöningsform, som en svensk
adelsman kände till, förmodligen den enda, som han ansåg fullt
öfverensstämmande med sin värdighet, och för öfrigt för kronan
med hänsyn till den knappa penningetillgången den bekvämaste[2].
Först med år 1541 finner man en utarbetad plan till
finansväsendets organisation under kammarrådets ledning. Den
innehålles i ett vidlyftigt »rådslag uppå kammarordningen»[3].
Rådslaget har i sitt nuvarande skick en rubrik, som hänför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
