Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden: Ämbetsorganisationens begynnelser (1560—1594) - I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven i fråga om nämndens befogenhet innehåller denna
instruktion åtskilliga bestämmelser, de enda, som nu äro
bevarade[1]. Enligt dessa hade nämnden att döma såväl i mål,
hvilka till den hänskötos, som äfven i dem, som den själf drog
till sig. Dess utslag skulle äga samma kraft, som om de vore
fällda af konungen själf. Appell till denne förutsattes icke annat
än i ett undantagsfall, i fråga om jordatvister mellan
befallningsmän i landskapen, men naturligtvis underförstås konungens rätt
att ingripa i egen person, där han så ville.
Huru nämndens lagskipande verksamhet i praxis gestaltade
sig, och hvilka former som därvid användes, behöfver i detta
sammanhang ej blifva föremål för undersökning. Erinras må
blott, att de å konungens vägnar anhängiggjorda målen spelade en
mycket betydande roll — äfven härutinnan skönjes anknytningen
till borgrättens traditioner —, och att i så måtto Göran Persson
blef en hufvudperson i den nya domstolens historia. Det var
nämligen han, som i egenskap af kunglig prokurator väckte
en stor del af dessa åtal[2]. Titeln, som säkerligen är lånad från
kontinentens domstolsväsende, synes beteckna en konungens
förtroendeman med allmänt åliggande att vaka öfver rätt och
ordning och i öfrigt häfda kronans intressen samt följaktligen vara
åklagare å konungens vägnar[3]. Till den nya institutionen hörde
vidare en profoss, som äfven han kunde uppträda såsom
åklagare, samt notarier för protokollens och utslagens uppsättande[4].
Det visade sig snart, att nämnden icke förmådde häfda sin
själfständighet gent emot den kunglige prokuratorn, och den
urartade i betänklig grad till ett maktmedel i dennes hand vid
politiska förföljelser. Därigenom måste dess ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
