Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden: Ämbetsorganisationens begynnelser (1560—1594) - I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om privilegier, att konungen till sin hjälp i regeringen skulle
förordna en drots, en marsk och en kansler jämte riksens råd[1].
Konungen skyndade också att efterkomma denna anhållan. Den
26 jan. 1569 afgåfvo 19 riksråd i spetsen för adel och ständer
sin hyllning, och bland dem befunno sig äfven Per Brahe som
Sveriges rikes drots, Gustaf Olsson som riksens marsk och Nils
Gyllenstjerna som Sveriges rikes kansler[2].
Titeln drots kom nu således åter till användning efter att
under ett helt århundrade hafva varit utbytt mot rikshofmästare
eller öfverste hofmästare. Att adeln upptog detta ämbetsnamn
från den äldre unionstiden, förefaller nästan som en antydan om
att den i sina politiska önskningar började söka
anknytningspunkter bortom det nya konungadömet. För öfrigt var det väl
meningen, att drotsens värdighet skulle ungefärligen motsvara
öfverste hofmästarens under Eriks regering, och Per Brahe blef
således i grunden bekräftad i sitt gamla ämbete, ehuru med ny
titel. På samma sätt fick äfven Gyllenstjerna behålla sitt.
Marskvärdigheten, som stod ledig, måste nybesättas.
Ordandet om de tre höga ämbetenas uppgift att bistå
konungen får tvifvelsutan tagas med försiktighet. Det var
säkerligen ej fast tjänstgörande ämbetsmän, utan aristokratiska
stordignitärer, som man tänkte sig. Att alla tre ämbetena, äfven
kanslerns, uttryckligen betecknades såsom »riksens» ämbeten i
öfverensstämmelse med den för Medeltidens riksämbeten öfliga
terminologien, tyder också härpå[3]. Äfven rådets ställning blef
oförändrad. Rådsherrarne fingo aflägga en förpliktelse att villigt
gå konungen tillhanda i rikets värf, men rådssammanträden
förutsattes endast komma att äga rum på grund af särskilda
kallelser till möten och herredagar, alldeles som förut[4].
Frågan om centralregeringens organisation hade sålunda
visat sig vara af så genomgripande vikt för hela statsordningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
