- Project Runeberg -  Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden /
182

(1899) [MARC] [MARC] Author: Nils Edén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden: Ämbetsorganisationens begynnelser (1560—1594) - I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen - Orsaker till organisationsplanernas misslyckande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


De organisatoriska ansatser, som under Johan III:s tid
framträdde, voro visserligen i mångt och mycket famlande och svaga,
men de innehöllo dock åtskilliga uppslag, som väl hade kunnat
förtjäna att fullföljas. Den frågan framställer sig därföre: hvad
var orsaken till att intet enda af de talrika förslagen kom till
utförande?

De sociala och nationalekonomiska svårigheter, som hela
det svenska samhällets daning lade i vägen för en central
ämbetsorganisation, voro ännu icke undanröjda. Ännu behöll
rikshushållningen i väsentlig grad sin karakter af naturahushållning,
ännu följde därmed jordförläningen såsom hufvudform för
statstjänstens aflöning och svårigheten att binda förläningstagarne till
tjänstgöring vid hofvet. Adeln, äfven adeln i konungens tjänst,
var allt jämt jordadel, och utom dess krets fanns ej material för
en högre ämbetsorganisation. Men en betydelsefull tendens till
förändring rörde sig faktiskt på detta område. Den generation
inom adeln, som nu vuxit upp, var vida mera rörlig, mera bildad,
mera användbar än kung Göstas samtida, och, hvad viktigast var,
dess uppfattning af statstjänsten var en annan. Dess främsta
män försmådde ej att mottaga beställningar på ämbeten i
konungens tjänst med kontant aflöning jämte förläningarna, och
för de yngre hade redan en mer eller mindre långvarig tjänst
såsom hofjunkare, äfven den mot sådan aflöning, blifvit regel[1].
Rådet hade upprepade gånger tagit initiativ till en organisation
på dessa grundvalar i en eller annan form. De kostnader,
hvartill en sådan hade kunnat föranleda, voro ej större, än att de väl
borde kunnat bäras.

Att under sådana förhållanden intet åstadkoms, måste hafva
berott på konungen.


[1] När konung Johan efter brytningen med riksråden år 1589 samlade all
sin bitterhet i en svarsskrift mot de i Reval inlämnade supplikerna, förebrådde
han bl. a. rådsherrarne, att de icke blott årligen »ökat mera och mera till
deras förläninger», utan att också »för 10 eller 12 år sedan en part genom
svik och arga list öfver förläningar förvärfvat sig (somlige ock själfve gjort
och tagit sig) penningelön, underhåll till kost och täring på sig och sine tjänare,
item besoldning på hästar och karlar, hvilke dock aldrig äre mot fienden
brukade blefne». Werwing, Bil s. 46. Såsom en principiell fördömelse af den
kontanta aflöningsformen för högre ämbetsmän får dock detta näppeligen fattas;
en sådan vore ju absurd, då denna aflöningsform existerat under hela Johans
regering. Konungens klander — man ihågkomme för öfrigt, i hvilken
sinnesstämning det framställts — gällde väl det förhållandet, att riksråden i allmänhet
under olika former tillskansat sig för stora inkomster. Jfr Clason, s. 5, not 4.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:29:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/centrorg/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free