Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skandinaviska halvön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siggår från Svartön, en lastningsplats, där malmen
direkt stjälpes (»tippas») från järnvägsvagnen
i lastångarna. — At NV. vid Lule älv ligger
Boden, fästning och viktig knutpunkt mellan
Stambanan genom övre Norrland och Luleå-Ofo-
tenbanan. — Längre åt NV. i Lule lappmark
märkas Gellivara och Malmberget samt i Torne
lappmark invid Luleå-Ofotenbanan Ki runavara
och Lu ossavara m. fl. stora järnmalmsfält. —
At NO. vid Kalix älv ligger Morjärv, tills
vidare ändpunkt för stambanan N. ut, och
vid älvens mynning Neder-Kalix, sågverks-
plats.
Haparanda* vid Torne älv, nära dess myn-
ning. Det är Sveriges nordligast och östligast
belägna stad. — N. ut märkes Over-Torneå, stor
kyrkby vid älven.
57. Inbyggarna i övre Norrland.
De båda nordligaste länens befolkning
är den glesaste i Sverige (tab. 1). Socknar
finnas, som äro större än hela landskap
S. nt men endast ha ett eller annat tusen-
tal invånare. Folkmängden tillväxer här
dock starkare än annorstädes i riket. Och
otvivelaktigt kan övre Norrland genom
sin naturliga rikedom på skog och malm,
på oupptagen jord och vattenkraft rymma
en mycket talrikare befolkning än den
nuvarande.
Större delen av folket utgöres av
svenska nybyggare, som slagit sig ned ut-
efter kusten och i Lapplands floddalar.
Men i nordligaste delen, särskilt utmed
Torne älv, bo många finnar (20 t.), som tala
sitt eget språk och tillhöra en annan ras.
Dessutom ströva i fjäll- och skogsbygder-
na några tusental lappar* (6 t.). De äro
dessa trakters urinvånare och förekomma,
utom i Lappland, även i vissa delar av
Jämtlands och Härjedalens fjällbygder
men utträngas alltmer av svenska och
finska invandrare.
Lapparna äro, liksom finnarna, till här-
komsten mongoler. De äro småväxta och
ha bredlagda ansikten med gulaktig hy
och svart, stripigt hår. Mestadels ha de
ända in i våra dagar förblivit ett kring-
vandrande folk {nomader). Man delar
dem av gammalt i två slag, fjällappar
och fiskarlappar.
Lapparna eller fjällfolket, som de själva
kalla sig, skilja sig till dräkt och vanor från
de svenska nybyggarna. Om vintern gå de från
topp till tå klädda i renskinnspälsar. Om som-
maren åter bära de en kolt av vadmal, sirad med
brokiga band. En toppig mössa utgör deras hu-
vudbonad.
Lapparnas sysselsättning har av ålder varit
renskötsel. Renarna leva företrädesvis av renlav.
Något förråd av vinterfoder behöver lappen ej
insamla åt sina renar, ty dessa skaffa sig själva
födan genom att med klövarna krafsa fram
renlaven under snön. För lappen är renen
av oskattbart värde. Han kan begagnas både
som lastdjur och dragare. Renkon ger därjämte
mjölk, och härav beredes en stark och närande
renost. Slaktad blir renen även till stor nytta.
Hans kött är en förträfflig föda, av hans hud
göras täcken och kläder, av hornen förfärdigas
skedar och knappar, av benen nålar. Utom renen
är hunden lappens enda husdjur. Lapphunden
gör största nytta såsom hjälp vid vaktande av
renhjordarna, som särskilt under vintertiden ofta
hotas av vargar. Härvid springer han omkring
och söker genom sitt skällande föra de spridda
renarna tillsammans.
Fjällapparna leva av sina renhjordar, med
vilka de vandra omkring från trakt till trakt
i skogarna och på fjällen för att finna renbete.
Därvid bo de i låga tältformiga hyddor, som
kallas kåtor. Mitt i kåtan ligga på det med
granris belagda jordgolvet några stenar, vilka
tjäna som eldstad, och röken får söka sig ut
genom ett’ hål i kåtans topp. I skogstrakter
äro kåtorna ofta uppförda av timmer eller torv
och kunna sålunda ej flyttas. Men om sommar-
tiden, då lapparna föra sina renar npp på fjällen,
ha de flyttbara kåtor eller tält, som lätt kunna
uppsättas och nedtagas. Dessa bestå av ett an-
tal störar, som nedsättas i marken så, att de
luta mot varandra, och sedan utanpå beklädas
med vadmal eller renhudar. Om vintern draga
sig fjällapparna åter ned åt skogarna, där de
ha sina stolpbodar eller visten till förvaring av
vinterkläder och redskap. För sin bärgning be-
höver ett lapphushåll minst 200 renar; rika lap-
par kunna äga ända till 2,000. Renägarna känna
igen sina renar på ett i renens ena öra ut-
skuret bomärke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
