Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43. Bandvävnad i fejset. Leksands sn, Dalarna av Carl Gellerstedt - 44. Midsommarleken. Floda sn, Dalarna av Johan Wilhelm Wallander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BANDVÄVNAD I FEJSET. LEKSANDS SN, DALARNA. Bild 43.
Akvarell av Carl Gellerstedt (1839—1897). Sign. 1875.
Tillhör fru Anna Grumme, Stockholm.
Leksands vackra hattband i svart och vitt tillhöra Dalarnas mest intressanta textilier.
Den rika mönstergivningen är starkt blandad med medeltida motiv, exempelvis hakkors i
flerfaldiga variationer. Under senare tid ha dessa band blivit en starkt efterfrågad turistvara
och tillverkningen en sorts hemindustri. Under äldre tid var vävningen av dylika band
knuten till vissa av årets dagar nämligen tisdags- och fredagsaftnar mellan Trettondagen
och Palmsöndagen, och kallades dessa kvällar oppsittkvällar. Flickorna samlades då i
ladugården, fejset, och arbetet försiggick vid ett gemensamt talgljus eller under senare tid vid
lampa. Dessa oppsittkvällar voro dessutom en sorts sällskapsaftnar, då byns manliga
ungdom uppvaktade sina utvalda. Det var även sed, att pojkarna efter uttryckt önskan av
flickorna fingo mottaga en s. k. nyårsgåva, bestående av en liten bandstump, vilken noga
gömdes och betraktades såsom en dyrbarhet och ett äretecken. — Seden att såsom
vänskapstecken bortskänka band har för övrigt haft en mycket vid utbredning och har sannolikt
givit upphov till uttrycket knyta vänskapsband.
MIDSOMMARLEKEN. FLODA SN, DALARNA. Bild 44.
Oljemålning av Josef Wilhelm Wallander (1821—1888). Sign. 1858.
Tillhör Nordiska Museet, Stockholm.
Då Flodakullorna vände åter efter vistelsen uppe i fäbodarna, vanligen fjorton dagar
efter midsommar, firades hemkomsten (ännu för ett 50-tal år sedan) med stor fest.
Fäbodarna lämnades alltid en lördag, och den hemvändande skaran av folk och kreatur var helt
målerisk, då den tågade in i byn. Kreaturen buro dagen till ära prydliga halsband av
avbarkade bländvita, hopsnodda björkvidjor. Särskilt skällkon och kalvarna voro smyckade
med konstrikt arbetade grannlänkar. »Barnen i byn brukade sitta uppflugna å
gärdesgårdarna som andra kråkungar för att koksa på buffersfä», berättar en gammal kulla. — På
söndagen infunno sig fäbokullorna högtidsklädda i kyrkan, och på kvällen samlades ungdomen
på Norsbron till allmän dans, midsommarletjen (midsommarleken), en ersättning för det
midsommarfirande fäbokullorna gått miste om under vistelsen i fäbodarna. — Dansen
började alltid med huppletjen (hoppleken), vilken tillgick så, att pöjka och kullo, parvis hållande
varandra i handen, bildade ekrarna i ett hjul med kullorna innerst; de dansande rörde sig
under musik långsamt omkring, varvid gossarna hoppade i takt på ett ben i sänder. Vid
ny tur intogo kullorna platsen ytterst, och vartannat par dansade nu några varv polska emellan
de kvarstående paren. Vid en ny förändring i musiken återtogs den första turen, och
gossarna började åter med sina hupp. Huppletjen tyckes endast ha förekommit i Floda socken.
Efter huppletjen kom fördansen, som tillgick på så sätt, att ett par i sänder dansade några
takter polska mitt för spelmannen, varefter gossen skänkte honom en slant. Fördansen
börjades alltid av de grömmaste (ståtligaste) pöjka. Sedan fördansen var slutad, och spelmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
