Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Namnet Ynglingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som förled.) Ett intressant faktum, som pekar
i samma riktning, framhålles av G. Storm: när
den urgamla uppsvenska konungaätten utdött på
manssidan och efterträtts av Sverker, som var
gift med en prinsessa av denna gamla ätt, gav
Sverker sin son namnet Inge; valet av just
detta namn måste väl ha berott på strävandet
att så kraftigt som möjligt knyta nutid och
framtid vid en kär och beundrad forntid. Så ha ju
de gamla norska konunganamnen Hakon och
Olav upptagits av Norges allra nyaste konungahus.
Då man likväl velat frånkänna den gamla
uppsaliensiska konungasläkten rätt att bära namnet
Ynglingar, har man anfört ej blott den
omständigheten, att »ingvinerna» (= ingævonerna?), Ings
folk, vore att söka i det södra Skandinavien,
utan också det faktum att svearnas konungaätt
i den gamla angelsachsiska dikten Beovulf kallas
icke Ynglingar (eller något liknande), utan
»Skilvingar» och att samma namn uppdyker också
i Ynglingatal just i fråga om den tid,
Beovulfs-dikten behandlar. Detta faktum är visserligen
av vikt, men med skäl har invänts, att en och
samma konungaätt under olika tider, från olika
synpunkter och i olika förhållanden kunnat bära
olika namn; i synnerhet skalder, som behövde än
ett, än ett annat bokstavsrim, skulle naturligtvis
med iver begagna sig av de liktydiga
benämningarna. Ett exempel på, hur samma släkt
under tidernas lopp haft skiftande namn, finna vi
ju (säger Storm), i Frankrike hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
