Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I:1 Tiden t.o.m. 1660 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade kristendomen icke förmått utrota blodshämnden.
Så djupt rotad var denna sedvänja, att man ännu ej
kunde hoppas på att avskaffa den. Men Birger jarl
ville åtminstone inskränka den så mycket, att var
och en kunde känna sig trygg i sitt hem och vid
färder till och från fridlysta platser. Därför stiftade han
de berömda fridslagarna om hemfrid, kyrkofrid
och tingsfrid. Här stadgades stränga straff för den, som
överföll en person i hans hem, eller när han var i kyrkan
eller på tinget, eller när han for till och från dessa
platser. Genom en fjärde fridslag, om kvinnofrid, tog Birger
itu med dem, som icke blygdes att överfalla kvinnor
eller taga sig hustru med våld. Det hände nämligen
förut, att friare, som fått nej, lade sig med sitt anhang i
bakhåll för bröllopståg och rövade bort bruden. Den,
som bröt mot någon av fridslagarna, blev »fredlös», d. v. s.
att vem som träffade på brottslingen fick döda honom.
För kvinnornas bästa har Birger sörjt även genom en
arvslag. Dittills hade kvinnor fått ärva sina anhöriga,
endast ifall ingen manlig arvinge fanns. Annars
bestämde lagen: »Gånge hatt till och huva ifrån»,
d. v. s. att männen togo alltihop. Man ville därigenom
förhindra, att ättens arvejord blev för mycket
sönder-styckad. Dock ansågs det vara männens plikt att
försörja ogifta systrar. Nu stadgade Birger, att syster
skulle ha rätt att ärva hälften så mycket som broder.
Detta var svensk lag bland den jordägande befolkningen
ända till 1845, då alla kvinnor fingo samma arvsrätt
som männen.
Hur förståndig Birger var, visade han även genom
att förbjuda järnbörd. Så kallades bruket att
undersöka, om en anklagad var skyldig eller oskyldig, genom
att låta honom bära glödande järn eller vandra barfota
på vitglödgade plogbillar. Den, som lyckades att oskadad
genomgå provet, ansågs ha fått Guds hjälp till bevis på
att han var oskyldig. Det lyckades också för mången
i— tack vare skyddande salvor 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
