Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I:1 Tiden t.o.m. 1660 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gynnades adeln av Johan. Han gjorde adelskapet
ärftligt och gav alla grevar och friherrar stora förläningar
i jordagods. Dessa kallades grev- och friherreskap och
gingo i arv till närmaste manlige arvinge. Så hade
adeln fått mäktiga ledare i dessa »konungar i var sin
landsort», såsom hertigen kallade de stora herrarna.
Och det var just dessa, som sutto i rådet.
Hertigen och rådet bli fiender. Snart började
rådsherrarna sätta sig upp mot Karl. Men i stället fick han
bistånd av ständerna, framför allt av borgare och
bönder. De valde honom till riksföreståndare. Då
togo de flesta rådsherrarna sin tillflykt till Sigismund
i Polen och uppmanade konungen att med härsmakt
kväsa den myndige hertigen och den sturska allmogen
i Sverige. Så stodo hertigen och allmogen mot konungen
och rådet.
Krig. År 1698 kom Sigismund till Sverige igen.
Nu kom han i spetsen för en krigshär. Men vid Stångebro,
nära Linköping, blev han besegrad av hertig Karls
trupper. Konungen måste till hertigen utlämna de sven- 1598
ska rådsherrar, som följt honom från Polen.
Sigismund själv for tillbaka till sitt katolska rike igen och
återsåg aldrig sitt fädernesland. Snart blev han avsatt
från Sveriges tron. I Polen förde han en svag regering
till sin död.
Linköpings blodbad. På en riksdag i Linköping 1600 1600
tillsattes en stor domstol för att döma de rådsherrar,
som Sigismund utlämnat till hertigen. De anklagades
för att ha rått konungen till att föra utländsk krigsmakt
mot deras fädernesland. Några erkände sig ha
förtjänat straff och fingo nåd. Men fem av de anklagade
kunde icke förmås till någon bekännelse, att de handlat
orätt. De hade ju lytt sin laglige konung, menade de.
Men de glömde, att denne konung hade brutit de eder
han givit sitt folk och således icke borde ha rätt att
fordra lydnad. Dessa herrar blevo dömda till döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
