Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I:1 Tiden t.o.m. 1660 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
länder. Utlänningarna exporterade våra råvaror, läto
bearbeta dem utomlands och sålde dem sedan till
svenskarna igen för mångdubblat pris. Gustav Adolf
arbetade energiskt på att rycka upp de svenska
köpmännen till företagsamhet. För att gynna dem utfärdade
han påbud, att utlänningar blott i vissa städer fingo
sälja varor och detta endast en kort tid varje år.
Konungen förbjöd de svenska köpmännen att »låta
bruka sig som legodrängar åt utlänningen».
Flera nya städer anlades, i förhoppning om att driftiga
affärsmän skulle slå sig ned i dem. Men den enda nya
stad, som snart uppfyllde konungens förhoppningar, var
Göteborg. Det gamla Göteborg hade danskarna
förstört under kriget. Nu återuppbyggdes staden på sin
nuvarande plats, närmare havet. Där fanns det
djupare vatten och större utrymme för hamnar. Stadens
duktigaste affärsmän voro i början inflyttade
holländare och tyskar.
Den tidens förnämsta affärsfolk var holländarna. När
de nu i sitt hemland hörde talas om Gustav Adolfs stora
planer på att rycka upp den svenska handeln och sjöfarten
ur dess förfall, blevo de ängsliga. Men de kunde snart
nog draga en lättnadens suck. Ty det var ont om kapital
i Sverige. Därför måste svenskarna taga nästan allting på
kredit hos utlänningen och följaktligen betala mycket mera
för varorna, än om de köpt dem kontant. Visst fanns
det en del svenskar, som hade pengar samlade, men de
gåvo helst ut dem till ståtliga byggnader, praktfulla kläder
och smycken eller slösande festmåltider. Däremot använde
de inte så gärna sina pengar till att hjälpa upp landets
jordbruk, bergsbruk, industri eller handel. Här var en brist
på fredlig företagsamhet och en smaaktig avundsjuka, som
kom utlänningen att häpna. Svenskarna voro i handel
och affärer ena »dröngöter» (slöa och oföretagsamma),
såsom redan Gustav Vasa betygat. •—’ En, som tydligt
såg sitt folks fel, var Axel Oxenstierna. »Vi skulle också
kunna bli förmögna», sade han, »om Gud gav oss vett och
flit, och om vi slutade upp med dryckenskap.» Men vi måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
