Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Ensam hemma.—Hur andra ha det.—Ungdomsförening.—Sångkör.—En naturpoet.—En rolig gubbe.—Skörd.—Ett intressant bref.—Hos Wård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I02
Den var ju sann, den var ju ingen villa,
Den saga som jag ofta höra fick.
Bland alla intryck detta bäst jag gömde
Och både dag och natt jag därom drömde.
När se’n jag själf en farkost kunde styra,
Hur öfverlycklig kände jag mig då,
Att uti öfverdåd och barnslig yra
På vredgad bölja stormen trotsa få.
Hur roligt att få spänna hvita väfven,
När skummig våg den stänkte högt mot stäfven.
Det gladde mig att trotsa denna fara,
Fastän den en och annan lexa gaf.
Hvad gjorde det? Den skämtade ju bara;
Mig skrämde icke alls den djupa graf.
Jag kände mig så fri, så glad i hågen,
När jag där ensam gungade på vågen.
Men lyckligast jag var, när uppå färden
Jag landade vid något ensligt skär;
Då såg i tankame jag “nya världen"
Och stadd på upptäcktsresa var jag där;
Lik en Columbus vann jag ära, rykte,
Och minst så stor som han jag då mig tyckte.
Dock, vintern kunde ock mig nöje gifva,
Den var en alltid kär, välkommen gäst,
När stolt han bredde ut sin hvita drifva
Och då han öfver sjön sin brygga fäst.
Han lika ifrigt väntad var som våren
(Ty minst är hösten tåld i barndomsåren).
Då for min kälke öfver höga branter,
Från kullens högsta topp ned till dess fot:
En afgrund gapade från alla kanter,
Men jag blott log emot dess hemska hot.
Allt mera djärf jag valde nya höjder,
Tills kvällen gjorde slut på dagens fröjder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
