Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Överstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men den kunde ju inte ändras heller bara för Karl-Arturs
skull.
Långt fram på hösten 1829, när Karl-Artur höll på med sin sjunde termin i Uppsala, skrev han hem till överstinnans
stora glädje, att han hade anmält sig till att avlägga prov
i latinsk skrivning. Det var ju inte något särskilt svårt prov, skrev han, men det var viktigt, därför att man måste vara godkänd i latinsk skrivning, innan man fick komma upp
i den riktiga examen.
Karl-Artur gjorde alls inte något väsen av den skrivningen. Han bara sade, att det skulle bli skönt att ha den undanstökad. Han hade ju aldrig haft något otalt med
latinet, som en del annat gott folk, så att han tyckte sig
ha goda grunder att hoppas, att allt skulle gå bra.
Han nämnde i samma brev, att nu var det sista gången för denna termin, som han skrev till sina ömma föräldrar. Så snart han hade fått veta hur provet hade utfallit, ämnade
han bege sig på hemvägen. Och den sista november trodde han bestämt att han skulle få trycka föräldrar och systrar i sin famn.
Nej, Karl-Artur hade inte alls gjort någon affär av det
latinska provet, och det var han glad åt efteråt, för det gick inte bättre, än att han blev kuggad. Uppsalaprofessorerna tillät sig att kugga honom, fastän han hade haft laudatur i alla ämnen, då han från Karlstads gymnasium sändes till universitetet.
Han blev mer häpen och överraskad än egentligen förödmjukad. Han kunde inte finna annat, än att hans sätt att behandla latinet mycket väl lät försvara sig. Visst var det förargligt att komma hem som en besegrad, men han trodde
nog, att föräldrarna, eller åtminstone modern, skulle förstå, att det måste bero på något slags kitslighet. Professorerna i Uppsala ville kanske visa, att de hade större fordringar än lektorerna i Karlstad, eller också hade de möjligen funnit, att det vittnade om alltför stor självsäkerhet, att han inte hade deltagit i några kollegier.
Det var flera dagars resa mellan Uppsala och Karlstad, och man kan säga, att han hade glömt hela missödet, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
