Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I prostgårdsträdgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
och genom dessa kom man in i små trånga bersåer med en
enkel torvsoffa eller ut på släta gräsmattor, som omgav en
ensam rosenbuske. Det var ingen vidsträckt trädgård, den
var kanske inte en gång vacker, men vilken underbar
tillflyktsort var den inte för dem, som ville råkas ensamma!
Då Karl-Artur skyndade fram här i Charlottes spår och
hon inte ville så mycket som se åt honom, återuppvaknade
minnet av alla de stunder, då hon hade gått här som hans
ömma käresta, stunder, som kanske aldrig skulle återkomma.
— Charlotte! utstötte han än en gång med en röst, som
genombävades av lidelse.
Det måtte ha varit något i stämman, som kom henne att
lystra. Hon vände sig inte, men stelheten i hållningen
försvann. Där hon stod, böjde hon sig bakåt emot honom så
långt, att han nästan kunde se hennes ansikte.
Han var genast framme hos henne, tog henne i sina armar
och kysste henne.
Sedan drog han henne med sig in i en berså med en
torvbänk. Där lade han sig på knä framför henne och utgöt sig
i beundran över hennes trohet, hennes kärlek, hennes
hjältemod.
Hon syntes förvånad över hans eld, över hans hänförelse.
Hon hörde på honom nästan med misstroende. Han förstod
anledningen. Han brukade gentemot henne alltid intaga en
avvisande hållning. Hon hade för honom representerat
världen och dess lockelser, mot vilka han måste vara på
sin vakt.
Men i denna ljuva stund, då han visste, att hon för hans
skull hade motstått lockelsen av en stor rikedom, behövde
han inte lägga band på sig. Hon ville berätta för honom
om frieriet, men han hörde knappt på, han avbröt henne
med sina kyssar.
Då hon hade talat ut, måste han på nytt kyssa henne
otaliga gånger, och till sist satt de alldeles stilla i en lång
omfamning.
Var var de stolta och stränga ord, som han hade ämnat
säga henne? Borta ur medvetandet, utstrukna ur minnet. De
behövdes inte mer. Han visste nu, att denna älskade flicka
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
