Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
utan gräns och mått och att han litade på honom över
alhing. Därför ville han nu låta Kristus välja honom en
hustru. Det var det stora och förskräckliga förtroende han
hyste till honom, som han nu ville visa.
Han var inte rädd, där han stod vid prostgårdsgrinden
och blickade bortåt landsvägen. Han var inte rädd, men han
kände, att nu visade han det största mod, som en människa
kan äga. Han visade det genom att lägga sitt öde helt och
hållet i Guds händer.
Det sista han gjorde, innan han gick bort från grinden,
det var att läsa ett fadervår. Och under bönen blev det stilla
inom honom. Han fick nu också tillbaka sitt yttre lugn. Den
hetsiga rodnaden försvann ur ansiktet, och underkäken
ryckte inte mer.
Medan han nu började gå bortåt kyrkbyn, såsom han ju
måste, om han ville möta människor, var han dock inte
alldeles fri från anfäktelser.
Han hade inte hunnit längre än till slutet av
prostgårdsstaketet, då han tvärstannade. Det var den arma, rädda
människan, som bodde inom honom, som hejdade honom. Han
hade kommit att tänka på att för en timme sedan, då han
hade kommit vandrande från kyrkbyn, hade han på just
samma ställe mött den döva tiggerskan Karin Johansdotter
i sin trådslitna schal, sin lappade kjortel och med den stora
tiggarpåsen på ryggen. Hon hade visserligen varit gift en
gång i tiden, men nu var hon änka sedan många år och till
äktenskap ledig.
Den plötsliga tanken, att det kunde bli henne, som han
komme att möta, hade hejdat honom.
Men han hånade den arma, rädda, syndiga människan,
som bodde i hans bröst, för att hon kunde tro, att hon
numera hade makt att hindra honom från att fullfölja sitt
uppsåt, och han fortsatte vandringen.
Bara ett par sekunder efteråt hördes ljudet av ett åkdon
bakom honom. Strax därpå körde en kärra förbi, som drogs
av en präktig springare.
I åkdonet satt en av de mäktiga och stolta bergsmän, som
fanns i denna trakt, en gubbe, som ägde så många gruvdelar
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
