Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morgonkaffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
ut handen mot honom, utan gick rakt fram till matbordet
och satte sig.
Han trodde, att detta skulle vara tillräckligt för att visa
henne, att hon inte vidare borde besvära honom med sin
närvaro, men Charlotte ville tydligen ingenting förstå, utan
fortfor att hålla honom sällskap.
Fastän han tog sig i akt för att lyfta ögonen, så att hans
blickar skulle möta hennes, hade han vid det enda
ögonkast, han gett henne, hunnit märka, att hennes hy var ganska
grådaskig och att ögonen var omgivna av röda ringar. Hela
utseendet bar vittne om att hon hade genomvakat sin natt
i ångest och måhända i samvetskval.
Nå, än sedan! Inte han heller hade njutit någon sömn
denna natt. Från tio till två hade han suttit i en skogsbacke
och samspråkat med den brud, som Gud hade utsett åt
honom. Den vanliga morgonskuren hade visserligen skilt
dem åt och drivit hem honom till prostgården, men de
följande timmarna, då en ny kärleks lycka fyllde hans själ,
hade varit för ljuvliga att sovas bort. I stället hade han satt
sig till skrivbordet för att underrätta föräldrarna om det
skedda och på detta sätt få genomleva de gångna stundernas
salighet än en gång. Dock var han viss om att ingen av
hans utseende skulle kunna märka, att han inte hade fått en
blund i ögonen. Han hade aldrig känt sig mera frisk och
levnadsglad.
Det generade honom, att Charlotte sysslade omkring
honom, som om ingenting hade hänt. Hon flyttade
grädd-snipan och skorpkorgen närmare honom, och hon gick bort
till luckan i väggen mot skänkrummet och hämtade det
varma kaffet.
Medan Charlotte hällde upp kaffe i hans kopp, frågade
hon lugnt och obesvärat, alldeles som om hon skulle ha
frågat efter något fullt vanligt och alldagligt:
— Nå, hur gick det för dig?
Det var verkligen motbjudande att svara. Det låg ännu
ett skimmer av helighet över denna sommarnatt, som han
hade tillbragt i sällskap med den unga dalkullan. Tiden hade
han använt, inte till ömhetsbetygelser, utan till att förklara
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
