Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morgonkaffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONKAFFFT
Och här i Korskyrka, där de är så noga med att prästerna
ska iaktta ett anständigt uppförande, vad ska de säga?
Du kanske inte en gång får stanna här. Du blir kanske
tvungen att flytta härifrån. Och vad tror du att de andra
prästerna här i stiftet ska tänka om det där frieriet? Var
du viss om att de och alla människor i hela Värmland ska
förfasa sig! Du ska få se, att folket förlorar aktningen för
dig. Ingen ska komma i kyrkan, då du predikar. Du ska bli
skickad till de fattiga finnsocknarna längst opp i norr. Du
ska aldrig få befordran. Du ska få sluta dina dagar som
pastorsadjunkt.
Hon var så i tagen, att hon visst kunde ha fortsatt länge
ännu, men hon måtte helt hastigt ha märkt, att hon inte
gjorde det minsta intryck på honom med de många häftiga
orden, och tvärtystnade.
Han var i sanning förvånad över sig själv. Han var
verkligen förändrad. Ännu i går hade hennes minsta ord haft
betydelse för honom. Nu var det honom nästan likgiltigt
vad hon tänkte om hans uppförande.
— Är det inte sant det jag säger? frågade hon. Kan du
neka, att det är sant?
— Jag kan inte resonera med Charlotte om sådana här
saker, sade han med en viss högdragenhet, för han kände, att
han på något sätt hade sedan i går blivit henne överlägsen.
Charlotte talar endast om befordran och gunst hos de
mäktiga, men jag anser, att det är just detta, som skadar en
präst. Jag håller före, att ett liv i fattigdom med en enkel
hustru, som själv bakar hans bröd och skurar hans golv, att
just detta, som gör prästen oberoende av det världsliga, är
det, som upphöjer och frigör.
Charlotte svarade inte genast. Då han vände blicken mot
henne, såg han, att hon stod med ögonen sänkta och rörde
tåspetsarna fram och tillbaka, liksom ett barn, då det känner
sig förläget.
— Jag vill inte vara en sådan där präst, som bara visar
vägen för andra, fortfor Karl-Artur, jag vill också gå den
själv.
Charlotte stod alltjämt tyst. En skär rodnad spred sig över
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
