Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppe bland skyarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
som en orm, andra dagen kuttrar hon som en duva. Ja,
ungdomen nuförtiden kan då ingen bli klok på."
Karl-Artur skyndade att frambära en ursäkt för sin
försumlighet. Han hade velat göra en promenad, men därunder
hade han känt sig trött och lagt sig till vila i en
skogsbacke. Han hade somnat, och vid uppvaknandet hade han
till sin stora överraskning funnit, att han hade sovit ifrån
både middag och kvällsvard.
Prostinnan blev glad över att den unge mannen hade haft
vett att avge en förklaring.
— Karl-Artur behöver inte vara så försagd av sig, sade
hon nådigt. Nog hade vi kunnat plocka fram litet mat,
fastän vi själva hade ätit.
— Tant Regina är alltför god.
— Ja, nu blir det att äta dubbelt så mycket för att ta
igen det försummade.
— Jag ska säga min nådiga tant, att det gick ingen nöd
på mig. Jag gick in till organistens på hemvägen, och fru
Sundler gav mig kvällsvard.
Ett aldrig så litet utrop kom från Charlottes håll.
Karl-Artur vände hastigt ögonen mot henne och blev på samma
gång röd över hela ansiktet. Han hade inte bort nämna fru
Sundlers namn. Nu skulle kanske Charlotte springa upp
och säga, att hon förstod, att det var fru Sundler, som hade
anklagat henne, och ställa till med ett uppträde.
Men Charlotte rörde sig inte. Och över hennes ansikte
vilade den fullkomligaste ro. Om Karl-Artur inte hade vetat
hur mycken bakslughet som bodde bakom den vita pannan,
skulle han ha sagt, att den strålade av något inre ljus.
Det var emellertid inte att undra över att Charlotte väckte
bordskamraternas förvåning. Inom henne försiggick
verkligen något utomordentligt.
Eller kanske är det orätt att kalla det så, eftersom det
inte var något annat, än vad var och en av oss torde ha
erfarit någon gång, när vi efter fattig förmåga ha försökt
att fullgöra en tung plikt eller pålagt oss en försakelse. Det
är mer än troligt, att vi var i misshumör under utförandet.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
