Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Straffpredikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRAFFPREDIKAN
— Det är sannerligen ingen lätt sak, detta, att hålla en
straffpredikan för Charlotte, sade han. Det är så mycket,
som kommer en i tankarna.
— Bry dig inte om det gamla! tillrådde prostinnan. Jag
förstår, att du tänker på den tiden, då hon tog stalldrängen
med sig och for ut och red om nätterna på dina hästar,
därför att hon var rädd, att de skulle bli för feta. Men låt allt
det där vara! Laga bara, att vi får reda på om det var hon,
som lockade Karl-Artur att slå opp förlovningen! Det är
därpå alltsammans hänger. Du ska veta, att folk redan har
börjat undra på att vi vill behålla Charlotte kvar i vårt hus.
Prosten smålog litet.
— Ja, det var en ren väntjänst, som Charlotte ville bevisa
mig den gången, då hon red ut om nätterna. Alldeles på
samma sätt, som då hon ville göra mig den glädjen att visa
mig, att mina hästar kunde springa likaså bra som någon
annans, och gav sig ut på kappkörning med dem.
— Det är mycket, som vi har fått gå igenom med den
flickan, suckade prostinnan. Men allt det där är ju nu
glömt och förlåtet.
— Visst, visst, medgav prosten, men det är ett par andra
saker, som jag inte kan komma ifrån. Minns du hur vi hade
det för sju år sedan, då Charlotte hade mistat båda sina
föräldrar, och vi blev tvungna att ta oss an henne? Gina,
min hjärtevän, då såg du inte ut, som du gör nu. Man kunde
tro, att du redan var åtti år. Du var så kraftlös, att du gick
och släpade fötterna efter dig. Varje dag fruktade jag, att
jag skulle mista dig.
Prostinnan förstod genast vad han syftade på. Den dagen,
då hon hade blivit sextiofem år, hade hon sagt till sig själv,
att hon hade släpat tillräckligt länge i hushållet, och hade
fördenskull skaffat sig en hushållsmamsell. Det var en
förträfflig människa, som hon hade fått fatt i. Hon hade inte
mer behövt handlägga några sysslor, ja, hushållsmamsellen
fann det inte ens önskligt, att hon visade sig i sitt kök.
Men samtidigt hade prostinnan tacklat av, hon hade känt
sig trött och klen och besynnerligt modfälld och olycklig.
Man hade verkligen trott, att hon skulle stryka med.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
