Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domprostinnans begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOMPROSTINNANS BEGRAVNING
DOMPROSTINNANS BEGRAVNING.
Ett par dagar efter det att överstinnan Ekenstedt var
återkommen till Karlstad från sitt besök i Korskyrka
prostgård, hade till staden kommit vandrande en mycket vacker
dalkulla, en gårdfarihandlerska, som bar den vanliga stora
lädersäcken på ryggen. Men i staden, där det fanns riktiga
köpmän, var det henne förbjudet att driva sitt vardagliga
näringsfång. Hon lämnade därför den stora säcken i sitt
kvarter och gick ut på gatan med en liten korg på armen,
däri hon förvarade av henne själv förfärdigade hårarmband
och klockkedjor.
Den unga kullan, som gick ur gård i gård för att finna
köpare för dessa varor, kom också till det Ekenstedtska
hemmet. Överstinnan blev mycket förtjust i de vackra
arbetena och inbjöd försäljerskan att stanna i huset ett par
dagar för att tillverka souvenirer av några långa, ljusa
lockar, som hon hade klippt av sin son Karl-Arturs huvud
i hans tidiga barndom och alltsedan förvarat. Detta anbud
tycktes vara välkommet för den vackra vandrerskan. Hon
antog det utan något betänkande och började sitt arbete
redan nästa morgon.
Mamsell Jaquette Ekenstedt, som var ganska snäll i
handarbeten, infann sig rätt ofta hos dalkullan, vilken höll till
i en kammare på gården, för att se hur hon arbetade. På
detta sätt uppstod mellan dem båda en sorts bekantskap,
ja, man kunde nästan säga vänskap. Den unga stadsflickan
drogs till den fattiga gårdfarihandlerskan av hennes vackra
utseende, som ytterligare förhöjdes av hennes prydliga dräkt.
Hon erfor en verklig beundran för hennes trägna flit, för
hennes händighet och för hennes goda huvud, som visade sig
i en stor förmåga att ge korta och träffande svar.
Hon häpnade visserligen, då hon fann, att detta skarpa
förstånd tillhörde en person, som varken kunde läsa eller
19. — Lagerlöf, Ldwensk. ringen — Charl. Löwensk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
