Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De döda.
Kn af de parisiska gatulifsbilder, som
djupast inpräglar sig i minnet, är liktåget
med hästar bärande svarta schabrak, kusken
på den mörka kuskbocken, den draperade
likvagnen och likbjudaren, som följer efter
båren med trekantig hatt på hufvudet,
broderade insignier på frackuppslagen och
tri-kolorfärgadt skärp omkring lifvet. I
handen håller han sin elfenbensstaf, som är
tecknet för hans värdighet.
Liktåget, som åtföljes af en rad af
sorgvagnar, är så till alla delar stereotypiskt
ut-prägladt, att man ensamt däraf kan sluta sig
till, att det har fått sin yttre form under en lång tidsperiod. Det
är ett drag i stadens utseende. Öfverallt, hvarest det visar sig,
hälsas det icke blott med vördnad, utan som en gammal bekant
De körande hålla åt sidan för det, medan fotgängarne blotta
hufvudet och göra korstecknet.
Det drager årligen 50,000 liktåg genom gatorna i Paris; det
är icke att undra på, att begrafningsväsendet har blifvit en industri
på ett ställe, där döden gör ett så rikt byte. Fransmännens
fasthållande vid det gamla i fråga om alla borgerliga och familjära
förhållanden framträder måhända ingenstädes så starkt som i
förhållandet till deras hädangångna. Det parisiska
begrafningsväsendet är nästan oförändradt detsamma som i århundradets böljan,
blott med den skillnad, att det under tidens gång har uppstått ett
Likbjudare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
