Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 CHRISTLIG CHRÖNIKA.
är utan hopp. Här är hos eder en motsägelse, som smärtsamt
berör mig. Ni är en varmhjertad man med det ömmaste medli-
dande. De, hvilka äro bäst bekanta med eder och älska eder
mest, hafva sagt mig, att Ni ej kan uthärda åsynen af lidanden
ens hos djuren, att Ni af naturen är så finkänslig, att Ni icke
finner något nöje uti kapplöppningar, jagt eller fiske, och att
om Nisköte en sångfågel, Niskulle känna er lik en mördare. Om
Ni träffar en fattig man, stadd i bekymmer, är Ni genast redo
att hjelpa honom. Ni kan ej se ett litet barn i tårar, utan att
taga detsamma i edra armar och komma det att skratta igen.
Och oaktadt all eder finkänslighet hyser Ni likväl den mest
samvetslösa och obarmhertiga tro i verlden — en tro, uti hvil-
ken icke finnes en stråle af förbarmande eller af hopp. En mo-
der har förlorat sin enda son. Hon går till hans graf samt ka-
star sig ned på densamma, en verklig bild af sorg och förtvif-
lan. En enda tanke afhåller henne från förtviflan och den är,
att bortom detta lifvet finnes en verld, hvarest hon ännu en gång
får sluta sitt barn uti sina armar. Hvad vill Ni säga till denna
moder? Ni tiger, och eder tystnad är en dödsdom för hennes
hopp. Vid grafven kan Ni ej tala till henne, ty om Ni skulle ’
derstädes öppna edra läppar och förtälja denna moder hvad Ni
verkligen tror på, skulle Ni säga henne, att hennes son upphört
att finnas till, och att hon aldrig mera får skåda hans anlete.
Med eder jernhäl nedtrampar och krossar Ni på detta sätt ett
brustet hjertas sista hopp.
Då en sorg af detta slag träffar eder, känner Ni den lika
djupt som någon annan, och enär Ni hyser en sådan varm kär-
lek för familjelifvet, kan icke någon medlem af eder lilla familj
bortgå ur densamma, utan att uti edert hjerta efterlemna ett
stort tomrum. Eder sorg är då lika vältalig som hopplös. Al-
drig föllo sorgligare ord från menskliga läppar, än dessa, yttrade
vid dens likbår vid hvilken Ni var ömt fästad: "lifvet är endast
en trång klyfta mellan två evigheters kalla och ödsliga klippor.”
Detta påstående om förintelse kommer äfven det modigaste
hjerta att rysa. Till och med Ni måste afundas den tro, som, i
det den blickar uppåt, ser dessa "två evigheters klippor” icke
kalla samt ödsliga, utan uppvärmda af den nedgående solens
glöd, som gifver löfte om en lyckligare morgondag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
