Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92?2 CHRISTLIG CHRÖNIKA.
tygelse så väl som med den djupaste aktning upprepar min
första trossats: "Jag tror på Gud den Allsmägtige Fadren.”
Och icke endast den Allsmägtige utan äfven den vise och
gode. Ni frågar åter: Huru kan jag afhjelpa att tro, hvad jag
ser för hvarje dag i mitt lif? Hvarje morgon, som solen går upp
i öster, spridande ljus och lif öfver jorden, ser jag den härliga
afbilden af en välgörande skapare. Den förträffliga morgonrod-
nadens skönhet, luftens rening genom daggen, de välklädda
skyarnes gång — allt vittnar om honom. Och när solen går
ned, genomträngande allt med sina strålar som skulle vilja dölja
hennes nedgående, utbredande en skönhet öfver både himmel
och jord — denna förunderliga glans synes i mina ögon som
ett återsken af honom, som utspänner himlen såsom en tapet,
och som gör skyarne till sina vagnar, och som far uppå vädrets
vingar.
Och huru mycket mer synes icke spår af hans godhet i sjelfva
menniskan, hennes tankeförmåga, kunskaps inhämtande, att
genomtränga naturens hemligheter, hennes vandring bland stjer-
norna. Kan en varelse, som är begåfvad med sådana öfverträf-
fande gåfvor, betvifla sin skapares godhet?
Ja, med hela min själ och hjerta tror jag på Honom, som
icke allenast är oändligt stor utan oändligt god, som älskar alla
sina skapade varelser; nedböjande sig öfver dem såsom regnbågen
under himlahvalfvet, utsträckande sig från den ena horisonten
till den andra, beskådande dem med en ömhet, med hvilketsjem-
förande all mensklig kärlek är svag och kall. "Såsom en fader
förbarmar sig öfver barnen, så förbarmar sig Herren öfver dem
som frukta honom; ty han vet hvilket verk vi äro, han tänker
derpå att vi stoft äro.” (Ps. 103.)
Rörande odödlighetsfrågan är Ni äfven lika "sjödrifven”,
intet vet Ni, intet tror Ni; eller rättare — Ni vet endast det som
Ni icke vet, och tror det som Ni icke tror. Ni bekänner endast
ett svagt hopp och medger svaga möjligheter, om att det kan
vara ett annat lif, fast Ni är oviss om alltsamman. Men ert sinne
är så partiskt, att Ni förskapar en särskild dragning äfven för
anblicken om tillintetgörelsen. Ni beströr grafven med sådana
blommor som dessa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
