Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egentligen bort vara. Emellertid verkar detta misstag
ej störande på altarväggens fönsterljus. Altarprydnaden,
som är med mycken skicklighet arbetad, röjer likväl, att
bildskäraren icke känt medeltidens konstformer.
Johannes, Lukas och Markus, hvilka föreställas såsom hela
fullrunda djurfigurer, äro ganska små; men deremot ses
öfverst en bröstbild, som, liknande en gammal munk,
skall beteckna Mattheus. Om figurerne fått ungefär
likadan storlek och blifvit på uråldrigt sätt föreställde såsom
bröstbilder med vingar; så hade meningen af desamma
kunnat med lätthet uppfattas. Det måste beklagas, att
en skicklig konstidkare ej vill i afseende på symboliska
förhållanden rådfråga en sakkunnig person.
Predikstolen är, såsom vi ofvanföre nämnt, väl
arbetad, hvilket är en synnerlig fägnad.
Öfverbyggmästaren 1854 inmurade i pelaren, hvarvid predikstolen skulle
uppsättas, ett fyrkantigt ekblock, som höll vid pass 1 fot
i hvarje sida och framsprang 4. Meningen var att
derpå uppsätta predikstolens bröstning. Ett dylikt beteende
röjde den största okunnighet. Det var nämligen i
högsta grad angeläget, att denne pelare, hvilken liksom den
motsvarande i andra raden borde utan motstöd från
tvärbyggnaden mottaga mellanskeppets östligaste
föreningsbåge, fick behålla all sin styrka oförminskad, Mannen
borde skäligen insett, att denne liksom den motsvarande
pelaren fått enligt ritningen något mer styrka än de
öfriga, och att den således ej borde försvagas.
Inmurningen af berörda block var så mycket oriktigare, som
detsamma måste jemsmed sidan af pelaren afsågas; ty i
annat fall hade predikstolen ej kunnat enligt ritningen
uppsättas på en midtkolonn. Det är emellertid väl, att
denne man, hvilken saknade begrepp om arbetets rätta
utförande, blef derifrån skiljd.
I afseende på orgelverket, hvars anordning är
ofvanföre omnämnd, vilja vi tillägga några ord. Detta
orgelverk består af 34 stämmor, som fördelas på tvenne
manualer, pedal- och melodiverk med åtta bälgar.
Ickedessmindre inrymmes samma orgelverk i mellanskeppets
vestligaste afdelning, och är, såsom Pl. V utvisar, så
fördeladt på södra och norra sidan, att den stora
fönsteröppningen i vester kan insläppa sin starka belysning
och orgeltonerne utan hinder sprida sig framåt. — Ett
motsatt förhållande äger rum uti Lunds domkyrka, der
orgelstrukturen helt och hållet bortskymmer den stora
fönsteröppningen i vester, och i anseende till den alltför
höga orgelläktaren nästan alldeles tillsluter hela
hvalföppningen. Till följd deraf har man väl anbragt en
ljudskärm för tonernas framtvingande; men att detta är en
nödhjelp har tydligen visat sig. Det starka orgelverkets
inspärrade ljudkraft har, såsom författaren vid detsammas
byggnad förmodade, genom idkelig skakning å närmaste
sidomurar och takhvalf förorsakat ganska betydliga
sprickor, som äro i tilltagande. — Det gläder oss, att
direktören C. J. Fogelberg kunnat förmås att på ofvanberörda
sätt fördela orgelverket i Christinehamns kyrka, och det
fägnar oss ej mindre, att orgelbyggaren P. L. Åkerman
vid afsyningen den 6 Oktober 1858 gifvit honom det
fördelaktigaste vitsord om arbetets godhet. Den fräjdade
orgelnisten G. Mankell har den 9 Augusti 1859 om
denna orgel fällt det vackraste omdöme, hvilket ändas
med följande ordalag: “Slutligen bör jag härmed
intyga, att direktör Fogelberg genom detta väl lyckade
arbete har visat en utmärkt konstskicklighet, och jag
lyckönskar församlingen att hafva fått det herrliga templet
prydt med en värdig orgel.“
En duglig byggnadsplan kan icke uppgöras af
någon, som icke förutser, huru ett byggnadsverk derefter
kommer att både till det hela och alla dess delar
gestalta sig. Det är icke nog, att man i tanken uppfattar
geometriska, man måste äfven med klarhet föreställa sig
alla perspektiviska förhållanden. Ju större och herrligare ett
byggnadsverk fordras, desto klarare måste dess blifvande
anordning på förhand uppfattas. Vi visste således mycket
väl, huru den nya kyrkan i Christinehamn skulle efter
vunnen fullbordan förhålla sig. Ickedessmindre måste
det erkännas, att vi öfverraskades vid anblicken af denna
helgedoms yttre anordning och ännu mer af dess inre
perspektiv och belysning. Vid åskådningen af det helas
harmoniska hållning märktes inga felaktigheter, hvilka
först vid lugnare granskning yppade sig. Det gladde
oss att få en lefvande öfvertygelse derom, att våra
förfäders kyrkliga byggnadskonst lämpar sig, rätt använd, ej
mindre till Luthersk än Katholsk gudstjenst, och att den
är, rätt uppfattad, mest passande. En byggnadskonst,
som grundar sig på ren vetenskap och ingalunda på tycke
och smak, har bestämda grundreglor, hvilka med
säkerhet leda hvarje sakkunnig, hvadan en sådan konstidkare
gerna bekänner sig sakna all förtjenst såsom uppfinnare
och tackar de gamle derför, att han icke låter vilseföra
sig af nyckfullt effektsökeri. Om det onekligen är en
synnerlig heder för ett samhälle att ha en herrlig, väl
underhållen kyrka, så är det en ännu större heder, ja
den ljufvaste tillfredsställelse för ett samhälle, som velat och
mäktat uppföra en sådan helgedom som den ifrågavarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
