då lä!t föreställa sig huru mycket Curderne också ledas af begäret, alt behaga sådana qvinnor, om hvilkas otäckhet jag sökt gifva elt litet, fast ofullständigt begrepp. Deras religion är den Mahomedanska. De slå ta ger om sommaren i bergen, der de valla sina hjordar ocli om vintern på slätterna. Hvarje by bestående af 10 å 12 tältlag är styrd af en Aga. Alla dessa Agas lyda under en Curdisk Prins, vald af detta folk till Oeras Öfver-Herre. Han vistas i en by i Curdistan, hvarest Schaken i Persien gifver honom ett visst underhåll, för att vinna hans tillgifvenhet. Curderne äro tappre och rida förträffligt. Deras vapen äro ett par pistoler, en dolk, som de bära i hället, och en lång bössa, som de sällan nyttja och som de bära hängande öfver axeln. Då de anfalla, kasta de ett spjut af jern under ridandet i fyrsprång. Jag har ofta sett dem med detta vapen genomborra en häst på 20 stegs afstand. De hafva ett sådant spjut på ömse sidor af sadeln. De betala till Schaken delen af sina hjordars afkastuing, och en tredjedel af alla hästföl, som böra lemnas vid elt års ålder och utväljas af Saranet Chin , herdarnas förman. Deras hjordar äro ganska talrika, och öfverhölja ofta fälten så långt synen kan sträcka sig. Deras handel är ganska vidsträckt, de fara omkring till alla Persiens städer, och till många Turkiska, för att sälja Kameler, Mulåsnor, Hästar, Får och Buflar, de behålla blott honorna för afveln skull. De anse stöld såsom loflig och berömlig, då den sker med väpnad hand. De berätta sina egna och sina fäders röfverier såsom något utmärkt hedrande. De uppresa sig ofta emot Regeringen, och upproret består deruti, att de begifva sig i massa till Turkiska gebitet. Pa-scharna i Van och Kars reta dem ofta dertill