bos de förnämare, sätta sig till bords med säll- ! skapet, begära almosor af i)var och en, och ingen vågar afvisa dem: men om man viil pruta emot, eller nekar, alt gifva; inqvartera de sig på slället, och förblifva der till dess man förnöjt dem. De resa omkring i byarna, vistas hos byens föreståndare, och beskatta byn, fordra alla slags lifsförnödenhe-ter, hvilka man nödgas föra till deras hemvist, medan de fortsätta sin vandring. Calendérerne äro indelade i flera klasser, de lefva i kloster, och bruka flera botöfningar , som anses för ganska gudliga, men som dock äro gyckel och bedrägeri, såsom: att stöpa bly i munnen, vråla och dansa ända tills de falla afdånade af matthet; de antaga vissa besynnerliga ocli trötiande ställningar, hvilka de behålla ständigt i flere år. Det vackraste och rikaste af deras kloster är i Ispahan och heter Néhamed Allah. Fakirerne äro de envisaste ocli oförskämdaste af alla, de äro farliga att träffa ensamme på aflägsna ställen då man är obeväpnad; ty de bära alltid i handen ett oformligt vapen, som liknar en lans, en yxa eller dolk, och taga under namn af almosor allt hvad man har på sig. De äro vedervärdige till utseende, somliga trasige, andre halfnakne med en tiger-hud öfver axlarna, andre åter rödfärgade öfver hela kroppen, och alltid för-sedde med en vidunderlig hufvudbonad. Somliga med borstiga hår bära i barmen ormar och andre giftiga djur; och allt detta för att visa sin tillgif-venhet för Profeten. Desse äro de liderligaste och fruktansvärdaste af alla Munkar; de stryka ständigt landet omkring; man tror att det finnes öfver 20 tusende sådane i Persien. Persiens hufvudstad har ofta biifvit ombyttj