Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frankrike? Vi, den aflidne konungens gamle vapenbröder,
förstå icke rätt bra det språk, som det nya hofvet talar, och man
förstår der ej heller vårt. Men hvad säger jag? man talar
ej mera något språk i detta bedröfliga land, ty alla
menniskor måste tiga för kardinalen; denne högmodige, lille vasall
anser oss som gamla familjeporträtter, och afklipper då och
då ett hufvud, men lyckligtvis qvarblifver alltid valspråket.
Är det icke sant, min bäste Puy-Laurens?«
Denna gäst var nästan lika gammal som marskalken,
men allvarsammare och försigtigare än denne, svarade han
med några obestämda ord och gjorde sin vän genom ett
tecken uppmärksam på den obehagliga sinnesrörelse han väckt
hos frun i huset, så väl genom påminnelsen om hennes mans
nyligen timade död, som genom dessa yttranden om dennes
vän, ministern, men förgäfves; ty Bassompierre, nöjd med
detta halfva bifallstecken, tömde ett stort vinglas, hvilket
medel han i sina memoirer prisar såsom ofelbart emot pesten
och förbehållsamheten, och i det han lutade sig bakåt för att
låta sin väpnare åter fylla glaset, satte han sig ännu högre
upp i stolen och fördjupade sig alltmer i sina favorit-idéer.
«Ja, alla äro vi i vägen här; det sade jag häromdagen
åt min vän, hertigen af Guise, som de i grund ruinerat. Man
räknar minuterna vi ännu ha qvar att lefva och man skakar
vårt timglas, för att påskynda dess lopp. När herr
kardinalhertigen i en vrå ser tre eller fyra af våra stora gestalter,
som aldrig veko från salig konungens sida, inser han alltför
väl, att han icke kan rubba dessa jernstoder, hvartill fordras
en stor mans hand; derföre går han hastigt förbi och vågar
ej befatta sig med oss, som icke frukta honom. Han tror
alltid att vi stämpla; och just nu säges det vara i fråga att
sätta mig på Bastiljen/*
«Ah, herr marskalk, hvarföre dröjer ni då att resa er
väg?« sade italienarn; «jag ser för er ingen annan fristad än
Elandern.«
«Ack! min herre, ni känner mig icke; i stället att fly,
uppvaktade jag kungen före hans afresa och sade honom, att
jag kom på det man skulle slippa besväret att uppsöka mig;
och om jag visste hvarthän han ville skicka mig, skulle jag
sjelf resa dit, utan att någon behöfde ledsaga mig. Han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
