Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Jag menar ingenting ondt, Martina« sade en tjock
mångelska, «men ni var tillräckligt länge ensam med den
vackra trollkarlen, för att ha blifvit det.«
«Nå väl, min sköna, då borde er djefvul varit utdrifven,
för en månad sedan,« sade en ung soldat, som nyss blandat
sig i hopen, rökande sin pipa.
Flickan rodnade och drog sin svarta kapuschong öfver
det vackra ansigtet. Gummorna kastade föraktliga blickar
på soldaten, och som de nu befunno sig invid den ännu
stängda ingångsporten, fortsattes deras samtal med ökad ifver, då de
sågo sig säkra att först få inträde. De satte sig på af visarne
och stenbänkarne, beredande sig på det nöje de snart skulle
njuta af att få åskåda något ovanligt uppträde, en spöksyn,
eller åtminstone ett dödsstraff.
«Är det sant, moster,« sade Martina till den äldsta
gumman, «att ni hört djeflarne tala?«
«Ja, det är så sant som jag sitter här, och alla
närvarande kunna intyga detsamma, min flicka; det är för din själs
uppbyggelse, som jag i dag tagit dig med mig,« tillade hon,
«och du skall få se den onde andens makt.«
«Hurudan röst har han, bästa moster?« fortfor flickan,
som genom detta samtals återupplifvande ville vända de
kringståendes uppmärksamhet från sig.
«Ingen annan röst än sjelfva abbedissans, Gud hjelpe
henne så visst, den stackars unga qvinnan! Jag hörde henne i
går temligen länge och det gjorde mig så ondt se henne klösa
sig i barmen, vända fötter och armar utåt och hastigt slå
dem tillsammans bakom ryggen. Då den helige pater
Lac-tantius kom dit och nämde Urban Grandiers namn, sköt
fradgan ur hennes mun och hon talade latin, likasom om hon
hade läst ur bibeln. Jag förstod derföre icke riktigt hvad
hon sade, och jag minnes ej mer än Urbanus, magiens rosas
(liabolica; hvilket skulle betyda, att trollkarlen Urban hade
förtrollat henne med rosor, som djefvulen gifvit honom, och
från hennes öron och hals utgingo eldfärgade rosor, som
luktade svafvel så fasligt, att brottmålsdomaren förmanade alla
att hålla igen ögon och näsa, emedan djeflarne snart skulle
flyga ut.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
