Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«hymner och vara förvissade, att våra själar, blottade endast
«för Gud och oss, voro värdige att tillsammans dyrka honom.
«Hvilka tvifvelsmål nedtynga ännu din själ, min syster?
«Tror du måhända att jag egnat din dygd en allt för stor
«vördnad? fruktar du att en så oskyldig beundran vändt mig
«ifrån Skaparens? ...«
Houmain hade hunnit så långt, då dörren, hvarigenom
vittnena utgått, plötsligt åter öppnades. De oroliga
domrarne hviskade sinsemellan. Laubardemont, som ej visste
hvad han skulle tro, tecknade åt munkarne, för att få veta
om detta var något af dem föranstaltadt uppträde; men som
de voro ett stycke ifrån honom och sjelfve bestörte, kunde de
icke låta honom förstå, att de icke hade tillställt detta
afbrott. De hade för öfrigt icke lång besinningstid, ty till
församlingens stora förvåning inkommo trenne qvinnor i blotta
lintygen, barfotade, med streck om halsarne, vaxljus i
händerna och framträdde midt på domstols-estraden. Det var
abbedissan, åtföljd af systrarna Agnes och Clara, båda
gråtande; abbedissan var mycket blek, men hennes hållning var
bestämd, hennes blickar voro fasta och dristiga; hon och
hennes följeslagerskor föllo på knä; alla blefvo så bestörta att
ingen tänkte på att hindra henne, och med klar, tydlig röst,
som hördes i hvarje vrå af salen, utropade hon:
«I den helga Treenighetens namn, ber jag, Johanna af
Belfiel, dotter af baron de Cose, ovärdig abbedissa för
Ursuliner-klostret i Loudun, Gud och menniskor om tillgift för
det brott jag begått, genom den oskyldige Urban Grandiers
anklagande. Min anfäktning var diktad, mina yttranden
fö-restafvade, samvetsaggen plåga mig ...«
«Bravo!« ropade damerna på läktrarne och folket i
salen, klappande händerna; domrarne uppstego; de
obeslutsamme vaktknektarne sågo på ordföranden; hela hans kropp
skalf, men han förblef orörlig.
«Tyst!« utropade han med skarp röst; «stadsvakter,
gören er skyldighet!«
Denne man visste sig vara understödd af en sa mäktig
hand, att intet kunde skrämma honom, ty han hade aldrig
kommit att tänka på himlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
