Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konungen gaf förvånad ett samtyckande tecken med
hufvudet: ett sorl af förundran hördes ett ögonblick bland
det uppmärksamt lyssnande hofvet.
«Jag kastar mig äfven till Eders Majestäts fötter, for
att anhålla om återkallandet af en sträng åtgärd, hvartill jag
varit vållande (jag erkänner det offentligen) och som jag
kanske förhastadt ansåg nödvändig för statens lugn. Ja, då
jag-tillhörde denna verlden, glömde jag för det allmännas bästa
alltför mycket mina äldre känslor af vördnad och
tillgifvenhet; men nu, då jag redan är i åtnjutande af enslighetens
upplysning, inser jag att jag haft orätt och ångrar det.«
Uppmärksamheten fördubblades och konungens oro blef
märkbar.
«Ja, sire, det finnes en person, som jag alltid vördat,
oaktadt dess förseelser emot er och den frånstötenhet som
rikets lugn nödgade mig att visa densamma; en person, som
jag har att tacka för mycket och som äfven bör vara er kär,
oaktadt dess företag med väpnad hand emot er sjelf; med ett
ord en person, som jag bönfaller det ni måtte återkalla från
landsflykten; jag menar er mor, enkedrottning Maria af
Medicis.«
Ett ofrivilligt skrik undslapp konungen, så långt var
han ifrån att vänta sig detta namn. En genast hejdad
sinnesrörelse syntes på alla anleten, och man afbidade i tysthet
konungens svar. Ludvig XIII betraktade länge sin gamle
minister utan att tala, och denna blick afgjorde Frankrikes
öde. Han erinrade sig på en gång huru outtröttligt Eichelieu
tjenat honom, hans gränslösa hängifvenhet hans förvånande
skicklighet, och förundrade sig att han velat skilja sig vid
honom; han kände sig djupt rörd af denna begäran, som
uppsökte och uppryckte hans vrede i hans hjertas innersta och
vred ur hans händer det enda vapen han ägde mot sin gamle
tjenare; den barnsliga kärleken förde förlåtelsen på hans tunga
och tårarna i hans ögon, och glad att få bevilja hvad han
högst önskade i verlden, räckte han sin hand åt kardinalen
med en Bourbons hela ädelmod och godhet. Ministern
bugade sig och kysste vördnadsfullt konungens hand, och hans
hjerta, som bort brista af ånger, vidgades endast af en
högmodig segerfröjds glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
