Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Hvad! så ung, min herre! ni måtte finna mycket nöje
i politiska krig.«
«Jag ber ers Majestät om förlåtelse, det är alldeles
tvärtom,« svarade Beauvau, «ty jag tjenade under
Fredsprinsarne.«
Anna af Österrike, som nu erinrade sig det namn,
hvilket segparen vid la Marfée antagit, smålog. Hertigen af
Bouillon, som ville begagna tillfallet att bringa å bane den
stora fråga, hvilken låg honom om hjertat, lemnade Cinq-Mars,
som han nyss räckt handen med uttryck af den varmaste
vänskap, och i det han tillsammans med honom närmade sig
drottningen, sade han till henne: — «Det är underbart, att
denna tid ännu kan ur sitt sköte frambringa några stora
karakterer, såsom dessa!« och han utvisade Cinq-Mars, Beauvau
och de Thou; «de äro hädanefter vårt enda hopp, men de äro
sällsynta nu för tiden, ty den store jemnaren har gått fram
öfver Frankrike med en lång lie.«
«Talar ni om tiden eller om en verklig person ?« sade
drottningen.
«Alltför verklig, alltför lefvande, alltför länge lefvande,
ers Majestät,« svarade hertigen allt ifrigare; «denna omättliga
äregirighet, denna oerhörda sjelfviskhet hafva nu blifvit
alldeles outhärdliga. Detta tunga ok är en förargelse för alla
ädla hjertan, och man inser nu mera än någonsin alla de olyckor
detta sakernas tillstånd kommer att medföra i framtiden. Jag
bör ej fördölja sanningen för ers Majestät; tiden tillåter ej
mera någon skonsamhet; konungens sjukdom är ganska
allvarsam; ögonblicket att Öfverlägga och besluta är inne, ty
tiden är kort.«
Hans sträfva och fria språk öfverraskade icke drottningen,
men hon hade alltid funnit honom lugnare och blef derföre
något uppskrämd öfver den oro han visade. Också lemnade
hon den skämtsarama ton hon i början ämnat antaga och
frågade allvarsamt: — «Nå, men hvad befarar ni? och hvad
vill ni göra?«
«Jag befarar ingenting för egen del, ers Majestät, ty
italienska armén och fästningen Sedan skydda mig nog; men
jag fruktar alltför er och måhända för prinsarne, edra söner.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
